Mina föräldrar dog tidigare än jag hade räknat med. Min far var 85 år och min mor hade precis fyllt 86 år. Min mormor blev 92 år, och på något sätt hade jag trott att de skulle bli äldre. Jag var inte alls färdig med mitt liv med dem. Idag kan jag hålla med personalen på min mors vårdboende att vi, min mors barn, var unga. Jag var 50 år och min bror 47 år, bara ett år äldre än vår son är nu, när vår far gick bort.
Jag tror aldrig att jag kommer att hinna med mitt liv, för det känns alltid som jag är för sen. Olästa böcker kommer att ligga där, och jag undrar om jag kommer hinna döstäda.
På folkhögskolan i Oskarshamn, där jag var rektor under 6,5 år är väldigt många av mina tidigare medarbetare döda nu, Igår upptäckte jag att en av våra timlärare, som sedan blev ordförande, hastigt hade dött i juni, bara 57 år gammal. Det var en mycket sympatisk person. Jag gjorde senare, när jag läste musikvetenskap på dåvarande Växjö universitet, en undersökning på attityder i hans gospelkör. Jag ville se kopplingen mellan framgång och känslan av sammanhållning och av att känna sig unik. Den framgick.
Min kraft är mindre än förr, men jag lyckades vara med en del i valrörelsen, och nu inväntar vi det slutgiltiga resultatet. Många saker missar jag, och lämnar jag återbud till, därför är det viktigt för mig att notera det jag inte missar utan genomför.
Ofta tänker jag på hur livet blev, och hur det kunde ha blivit. Ibland gör vi val, som efterlämnar en livslång längtan.
Och så tänker jag på min vän i Stockholm som hade så stora planer inför sin pensionering. Han skulle flytta till landet och köpa ett stort, gammalt hus, som han skulle restaurera. Men han landade i en fåtölj framför en TV med en massa sportkanaler. Han dog för fem år sedan.
Livet blir inte alltid som vi planerat eller trott att det skulle bli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar