Medan jag lyssnade på sommarprogrammet med kardinal Anders Arborelius ikväll, satt jag och tittade i den gamla reseledarpärm, där jag hade gjort sammanställningar av utvärderingar och också skrivit upp kommentarer på dessa, som vi samlade in efter resorna.
De sista åren hade vi gamla reseledare inga enkäter, för de visste hur vi arbetade, men det gjorde att man blev väldigt vilsen. Hur hade resenärerna uppfattat en själv och resan? Det var mycket bättre när man fick en utvärdering i handen.
De allra flesta var mycket positiva, men det kunde naturligtvis hända saker som ställde till det ibland. Bussen kunde gå sönder, gäster kunde bli rånade och bestulna, och det kunde vara saker på vägen med förseningar eller något annat som gått sönder. En gång gick inte bogvisiret att fälla ner på en färja, så vi blev ett par timmar försenade.
" Vi fick föra på bussen med våra kroppar, skrev en gäst. Det är så jobbigt!" Den gången gick inte bussen igång på färjan, och gäster hjälpte till att föra av den!!! Så var det då!
När jag läste på utvärderingarna att jag var trevlig, kunnig, väl påläst med behaglig röst och att jag hade varit psykologisk i knepiga situationer och annat positivt, tänkte jag att det var klart att med den självbilden som jag fick där, var det oerhört svårt att få höra annat när jag var rektor i Ohmn. Jag kände ju överhuvudtaget inte igen bilden av mig själv.
På de flesta tjänstgöringsbetyg jag har finns ordet "omtyckt" med. Dock inte alltid av arbetsledningen, för jag blev med tiden en whistle- blower och sådana älskar inte rektorer och skolchefer, även om de säger sig uppskatta en som person!
Reseledartiden rymmer många episoder, väl värda att berättas.
Som när vår chef hade hittat en mycket bra varieté med klass, som han hade sagt till mig, som sade detta vidare i bussen och fick med alla, tror jag, till kvällsprogrammet. Detta visade sig sedan innehålla ett par som hade samlag på ett bord inne bland gästernas bord, upphissat i luften. Chefen och hans fru var med på resan, som tur var, tänkte jag, när jag satt där blossande röd (kände jag) medan paret idkade samlag inför våra gäster av vilka några var i 80- årsåldern.
Jag har sett mycket, det har alla som jobbar utomlands, av svenskar i farten. Därför är det minst sagt löjligt att oja sig över någon som har besökt en strip-klubb i Stockholm!
Nåväl, folk sade ingenting efter programmet, men vi fick köra med dubbla bussar så länge vi besökte den varietén! Den visade sig vara ett klipp, och som reseledare har man bara att följa med.
Jag hade resor i Europa, mest reste jag på Tyskland, men också till Italien, Gardasjön, Österrike och en resa till London. Den hade resebyrån plötsligt fått för sig att vi skulle ha, och jag var den som skulle ta den. Jag protesterade, men då fick jag inga resor alls. Så med en tidigare vistelse i London i fyra dagar, tjugo år tidigare, åkte jag dit. Det gick vägen! Ingen hade tyckt att jag var dålig! Men det var ett jobb, för jag fick ligga en dag före genom att åka ut och titta på platserna när jag hade någon timme ledigt. Sedan hade vi en duktig lokalguide till rundturen.
Det var många resor i Sverige också. De jobbigaste var julresorna, som jag hade några av. Ibland var det människor som hade drabbats av något nyligen som var med, och det kunde vara knepigt.
Nyårsresorna till Hamburg var ett kapitel för sig med fulla ungdomar och golvet fullt av öl framåt midnatt.
Ibland fick man åka till polisen för att någon hade blivit bestulen eller rånad och i ett fall hade en gäst stulit saker i en affär av en gammal dam. Det tog tid. Polisstationen låg inte i samma by, och de skulle sätta in killen det gällde. Här räddade hotellvärden oss.
Annars hade vi åkt hem med en gäst mindre. Det fick jag göra en gång när en ung kille inte kom till avresan.
- Var har du varit? frågade jag när jag kom till färjeläget, och han var återfunnen och var på hotellet i Hamburg.
- Fråga mig mer som jag inte vet!
Nåväl han kom hem så småningom, fast några dagar senare. Jag hade inte kunnat strandsätta alla andra i bussen som skulle hem. Och att få en ny tid på färjan var nog omöjligt den dagen. Fast det var inte kul att lämna Hamburg efter att ha ringt till polisstationer och sjukhus i jakt på den unge mannen.
Ja, nu är han säkert en etablerad familjefar sedan länge.
Det var många minnen som väcktes vid min läsning ikväll. Men framförallt kände jag mig som en mycket trevlig person efteråt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar