När jag var föreståndare för de korta kurserna och lärare på folkhögskolan här i byn, hade vi bland annat kurser med landstinget. Där var man som lärare mest pedagogisk övervakare, eller vad vi ska kalla det.
Speciellt minns jag en sak från dessa kurser. Föreläsaren berättade om sorg och sade att den kan ligga inkapslad och komma fram vid senare tillfälle. Så talade han om en kvinna, som först förlorade sin man, som hon inte verkade sörja. Men sedan dog katten, och hon blev otröstlig.
Själv trodde jag att det verkligen var så att hon sörjde katten mer än sin man, men det är ju en annan historia.
Historien skulle visa hur man sörjde i efterhand i mindre laddade situationer.
Jag satt just och letade efter en adress i min pärm för seniorförbundet där jag är kontaktperson. Där fanns också urklippen från mediedrevet förra året.
Det var ju förfärligt! Konstigt att jag inte mådde sämre då. Är det jag upplever nu en försenad reaktion?
Och en annan sak. I en insändare menade jag att KD breddade sig till döds
Är det detta som gör att man just nu ligger så risigt till? Jag hade kanske rätt? Värdekonservatism, om man fortfarande har ambitionen att vara ett parti med värdekonservatism, måste nog hållas inom ramar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar