För några dagar sedan skrev jag att jag i min barndom hade haft en märklig bönhörelse (som jag uppfattade det) som gjorde att jag var försiktig med att be. Nu tror jag egentligen inte heller att det behövs, för jag tror att Gud känner våra behov och leder oss enligt sin vilja.
Jag har aldrig gillat när någon kommer och säger att de ber för mig. Speciellt tyckte jag att detta var anstötligt när en av dem som gjort mig mest illa på en arbetsplats påstod att han bad för mig! Det var enbart pinsamt- för honom- tyckte jag.
Och jag skulle aldrig komma på idén att be människor, som har varit fruktansvärt elaka och otrevliga mot mig, att be för mig. De bönerna skulle jag definitivt vilja vara utan.
Kan folk inte uppträda hyfsat i vanliga fall, så behöver de kanske inte plötsligt bli otroligt medkännande om man drabbas av en olycka. Det verkar på mig definitivt inte äkta! Godhet är inget man plötsligt klistrar på elaka människor!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar