Visst är det så att vissa saker känns närmare i tiden än andra som kanske rent faktiskt är närmare. Sedan minns man ju också fel och glömmer mycket. Det upptäcker man om man gör, som jag, att man gör små anteckningar varje dag om man har gjort något speciellt, träffat någon, varit någon annanstans än hemma.
Just nu förbereder jag en liten guidetur i Växjö, där jag ska göra en kort guidning i domkyrkan. Den här gången är guidningen inte betald, utan gratis för Skrivarklubbens medlemmar.
Det är bra med guidningar, för då lär man sig saker. Nu vet jag att de två spirorna på tornet (ett torn) inte har funnits där hela tiden utan fanns på medeltiden, försvann i en brand och kom tillbaka så sent som 1960. Kyrkan har ändrat utseende rejält under årens lopp.
Tiden gjorde en kullerbytta, när jag läste i Växjö stifts hembygdskalender från tiden då jag var rektor på Oskarshamns folkhögskola 1993- juli 1999. Vid bilderna från januari 1995 var jag tillbaka i de traumatiska upplevelserna då vår ordförande på skolan, Jan Arvid Hellström, omkom i en bilolycka tillsammans med sin företrädare Sven Lindegård och en journalist på Smålandsposten när de var på väg från ett Frimurarmöte i Kalmar.
Jag mindes hur Jan Arvid hade suttit på min rektorsexpedition före jul och pratat om detta möte med en frimurarbroder i styrelsen och sagt att han inte visste än om han skulle dit. Han åkte alltså dit och kom aldrig mera hem.
Så kom jag ihåg hur en sekreterare från skolan ringde mig, som var hemma i mitt hus i Blekinge (det var ju julhelg) och meddelade hans död, och sedan kom jag ihåg begravningen.
Våra hjärnor rymmer mycket, och många minnen är förträngda för att plötsligt dyka upp med full kraft.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar