Jag började en gång på den, men tyckte att den verkade tråkig och lade undan den. Men så i söndags, när värmen var som värst, satte jag mig i svalkan under partytältet i trädgården och började läsa den. Då kunde jag inte sluta, utan läste ut den på några timmar.
För det första har ju Lena Anderssons ett ytterst njutbart språk. För det andra var boken mycket intressant som en skildring av en riktig mansgris!
Med kuslig igenkänning i en hel del, både i hennes reaktioner och i upplevelser i det förflutna av, faktiskt, alldeles gräsligt beteende hos vissa män, läste jag fascinerad vidare.
Finns det månne en sorts modeller för hur man uppträder när man är riktigt grisig och psykande?
Jag tänker på en detalj som den att en mobiltelefon ringer, och så svarar ingen, men man har ju sett numret och hör folk som pratar. Om det inte har förekommit något samtal före, i direkt anslutning till detta, så händer det inte att mobilen ringer upp själv, för i sådana fall ringer den upp senaste kontakten. Alltså måste det då vara avsiktligt! Någon visar på sin existens, men är för feg för att prata! Usch ja!
Lena Andersson skildrar en kvinna, förälskad till besatthet, i en man som hon tar in varje rörelse hos. Hon kallar det hon känner för kärlek i bokens titel. Men är detta kärlek? Handlar inte boken om hennes egna upplevelser, inte om föremålets väl?
Så är inte kärleken för mig. Kärlek är inte detsamma som att vara förälskad i ett objekt. Kärlek är att se någon inifrån och att vilja någon annans väl. Vi har för få ord i svenskan för olika "kärleks"fenomen, tycker jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar