Ibland hör man historier som någon berättar som verkar tyda på en klar mobbning. Och inte sällan läser eller hör man om personer som är sjukskrivna för utbrändhet. När man tittar lite noggrannare på deras historier, verkar det handla om att de har blivit mobbade på sin arbetsplats.
Detta är nog ingen sjukdomsdiagnos. Sjukskriven för mobbning. ?
Ibland var jag som visselblåsare kontroversiell på min senaste arbetsplats. Problem fanns, men de kunde fortgå under ytan bara man inte lyfte fram dem i ljuset. Och det fanns mycket att lyfta fram på arbetsplatsen i form av förtal och dålig arbetsmiljö och mobbning, inte minst av invandrarelever.
Då hände det en dag vid kaffet att jag satt vid ett bord tillsammans med några kvinnliga kolleger som behandlade mig som luft. De pratade med varandra, men ignorerade mig på ett så otäckt sätt att jag undrade om jag överhuvudtaget fanns, tittade inte på mig när de pratade och låtsades inte höra vad jag sade. Jo, de var lärare!!!
Men det gick inte att mobba ut mig, för jag vet hur man bemöter mobbning, men jag var klart i riskzonen.
Ibland är sådant beteende helt medvetet, men ibland är det omedvetet.
Vi har ju också alla mött människor som inte verkar vara medvetna om att det finns andra människor närvarande. Solospelarna, som kan prata och prata i ett sällskap och inte ger andra en chans att komma till tals som om det som de har att säga är det enda som är värt att lyssna på..
Jag tänkte också på hur det måste vara i skolor med flera elever med ADHD och/ eller Asberger-diagnos. Det måste vara som en Kafka-roman. Människor runt dem begriper förmodligen inte vad som sker, och de involverade förstår inte hur de uppträder. Kanske är det också sådana diagnoser som ställer till det i arbetslivet.
I ett socialt samspel gäller givetvis att man måste se och ta hänsyn till närvarande medmänniskor. Man kan inte spela solo i en grupp utan att det garanterat irriterar folk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar