Igår när jag tittade efter något helt annat hittade jag en pärm i en bokhylla, där jag hade samlat material från resor som jag hade gjort som reseledare 1986-1991. Det var dels förteckningar över vilka resor som jag hade gjort och sedan var det sammanställningar över de utvärderingar som resenärerna fick göra de första åren. Sedan slutade resebyrån med utvärderingar för oss gamla reseledare, men det kändes inte bra. Den där feed-backen var faktiskt viktig, tyckte jag. När jag läste väcktes en del minnen, både roliga och mindre roliga.
Vart åkte jag då?
Mestadels åkte jag på Hamburg och Lübeck.Sedan kom Gardasjön i Italien och några resor till Berlin och ett par till Österrike, ett par till Bodensjön och en till London, när resebyrån plötsligt hade fått för sig att vi skulle ha en sådan, och dessutom att jag, som bara hade varit i London en gång 20 år tidigare och i fyra dagar, skulle ta den resan. Det innebar jobb, det vill jag lova, men frånsett att bussen blev klossad för felparkering kvällen före avresan, vilket innebar en hel del strul för mig för att få loss den, gick resan faktiskt bra. Sedan var det flera spridda resor i Sverige; till Stockholm, Värmland, Rättvik, Gotland, Hven och så till Bornholm, Skagen, Flensburg, Hansaland och Vordingborg. Plus teaterresor.
Jo, nog blev man bra på inläsning och på att hitta efter kartor, för det var det enda som fanns i en tid utan GPS och mobiltelefoner. Otroligt att man klarade sig!
Kommentarerna på utvärderingarna var intressanta. Jag fick faktiskt för det allra mesta mycket goda omdömen, många tyckte att jag var trevlig, kunnig, bra påläst och hade behaglig röst.
Men det fanns naturligtvis också motsatsen. På en Hamburgresa hade jag, troligen, klagomål från en grupp i gruppen som bestod av unga killar. Man kunde fuska lite med att lägga de utvärderingar, där man misstänkte klagomål, underst när man samlade in dem.
Det var en grupp som var berusade redan vid starten av resan och som satt längst bak i bussen och skrålade, och chauffören och jag turades om att beslagta deras spritflaskor, som hela tiden förökades. Jag tror att det var i den gruppen som någon tog brandsprutan och sprutade på en tjock, röd matta på hotellet, som därvid fick hål, för vätskan var frätande! Den gruppen älskade varken mig eller chauffören, och det var ömsesidigt!
Ett par gånger hände det att bussen gick sönder på vägen. En gång fick resenärer hjälpa till att knuffa av den från en färja, vilket gav en utvärdering att de blev så trötta i sina kroppar av att föra på bussen!
En sak som för alltid har gett mig en viss misstänksamhet mot chaufförer var när en andre-chaufför på vägen söderut, jag tror att det var till Italien, frågade om vi skulle över några berg, för sådana hade han aldrig kört i!
I Österrike nekade jag en gång att gå på bussen efter ett stopp i bergen, om de inte bytte chaufför. Då hade vi nästan frontalkrockat med en bil i en kurva nära ett stup och gästerna hade skrikit i bussen.
Det var bekymmer ibland, men oerhört roliga år. Vi hade också trevliga reseledarträffar och någon gång en hemlig resa. Till en början gick det mycket bra med företaget, men en tid efter det att jag hade flyttat till Stockholm gick det i konkurs, för att senare återuppstå i annan form.Och nu är de flesta av oss gamla.Några jobbar dock fortfarande som reseledare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar