Det vi inte gjorde

Många har vittnat om att när människor vet sig vara nära döden och ser tillbaka på sina liv, så säger de ofta att det de ångrar är det de INTE gjorde, det de avstod från, det de var för rädda eller för   fega att göra.
Med stigande ålder kan man bli mindre feg, men samtidigt är ju mycket för sent att göra.
Igår kunde vi höra Jessica Andersson i en intervju i TV-programmet Sverige, där hon berättade att hennes far hastigt hade dött, och den planerade träffen som de skulle ha några månader senare, blev inte av.
Hon sade, vilket förvisso är så sant, att vi inte förstår hur tiden rinner från oss. Vi tror att vi har tid, fastän tiden lider mot sitt slut.
Så kände jag med mina föräldrar. Jag tänkte alltid att när de blev gamla skulle vi bo nära varandra och/eller jag skulle ta hand om dem. Men de var ju redan gamla! Förstod jag inte det? Dör man när man är 85 respektive 86 år gammal, då är man faktiskt gammal redan!
Efter pensioneringen har jag upplevt att nu har jag äntligen tid att ägna mig åt sådant jag helst vill göra och behöver inte fundera över min försörjning. Samtidigt börjar de kroppsliga krämporna att bli allt tydligare. Hur mycket tid har jag kvar?

Jag tänker varje sommar att nu blommar syrenerna, men får jag se dem blomma flera år. Nu har syrenerna nästan blommat ut här.
Vi vet aldrig vad livet bjuder. Ibland är detta tur!