De drömmar jag minns består nästan alltid av två saker; jag hittar inte min väska och jag hinner inte med tåget eller något liknande.
Detta är nog logiskt. Jag letar ofta efter saker, som nu efter min halskrage, som jag inte har hittat på flera dagar. Sådan har jag alltid varit, intygar exmaken, så det är ju en tröst att det inte beror på senilitet.
Dessutom har jag faktiskt blivit bestulen på en portfölj på en T-banestation i Stockholm när jag arbetade där. Polisen ringde dagen efter och jag fick tillbaka den. Tjuven hade slängt den i Mörbyskogen och inget var stulet, för det fanns inget av stöldvärde i den, mest en massa papper för rektorsjobbet, som jag hade då.
Dock var det ytterst förvirrande när jag upptäckte att den var försvunnen. Jag satt på en bänk och åt något (minns inte vad) i väntan på ett tåg som jag skulle byta till.Väskan stod bakom mig. Kanske har den händelsen satt djupare spår än jag förstår.
Men vad är det jag missar som jag inte hinner med? Visst är jag tidsoptimist, men jag brukar komma på minuten och sällan för sent, såvida det inte är i sammanhang där tiden har mindre betydelse.
Det är faktiskt inte så lätt att veta vilka beslut som är rätt och vilka som är fel i ens liv och hur man ska fortsätta framåt.
Efter den långvariga influensa som jag drabbades av i våras har jag haft ont i benen och svårt att gå. Och plötsligt känner jag mig som om jag var 100 år gammal och livet definitivt var vid slutänden.
Eller är det psykologiskt att jag har svårt att röra mig framåt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar