Jag tycker ofta att vi är distanslösa här i landet. Det var skönt att jobba med tyskar, (när jag guidade) då man inte sade du till främmande personer, utan att "lägga bort titlarna".
Det irriterar mig när man kramas på TV inför eller efter en intervju till exempel.Och sådant är ju ett relativt nytt fenomen här. När jag var ung pussades och kramades man verkligen inte hur som helst här. Men min dåvarande italienske fästman gjorde stor succé hos mina gamla, ogifta mostrar genom att omfamna dem. Genom honom började vi kramas i mitt föräldrahem när man möttes och gick.
Jag gillade inte att dansa. Nu kan jag inte för benen. För mig var det mycket obehagligt att bli någon sorts allmängods som man kunde hänga och klänga på bara för att det spelades musik. Helt okända män dessutom ibland.
Så har vi det där med vänner i allmänhet Vem är ens vän? Mina vänner är dem jag känner. Några har jag känt i mer än 60 år. Dem som jag möter på nätet är möjligen fb-vänner, och det är en helt annan sak. Visst det händer att jag skriver kram och skickar ett hjärta, men bara till kvinnor om de behöver stöd. Inte till
män. Men på fb kramas och pussas det vilt mellan troligen egentligen helt okända personer.
För några månader sedan gick jag ur en fb-grupp för att jag tröttnade på administrationens ständiga fräckisar bland annat. (kvinna) Efteråt märkte jag att jag saknade flera av dem som jag brukat ha kontakt med. Då hade jag fått ett ansikte på dem, visste en hel del om dem och deras förhållanden, och så var de plötsligt borta. Det tar lite tid att få ansikten på dem som är aktiva i en fb-grupp. Nu börjar jag, efter två månader känna igen en del i min senaste grupp.
Och, visst, man kan lära känna varandra på nätet. Mr och jag blev ju både förlovade och hade en pågående berg-och dalbana i tio år. Vi träffades genom debatter på nätet.
Och det finns åtminstone två kvinnor, som jag aldrig har träffat IRL, som jag från början träffade på i bloggvärlden. En av dem, som jag definitivt betraktar som en vän, har jag sedan tio år nästan daglig kontakt med, numera på fb, men också ibland på privata mejl.
Det knepiga är om man genom att skicka God morgon hälsningar till fb-vänner som man inte kommunicerar i övrigt med, anser att de är ens vänner. Då blir det nästan, som jag läste häromdagen, att förr hade vi en låtsasvän, idag har vi i stället 300 fb -vänner.
Och bilden av kistan utan gäster på begravningen med texten att han hade 1000 vänner på fb är faktiskt tänkvärd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar