Många ser glädje, andra till och med kärlek, i de allt större Pride-tågen. Ni som läser min blogg regelbundet vet att jag är betydligt svalare till fenomenet, som jag i många fall tror kan missgynna i stället för gynna dem det berör.
Och nog är det fullständigt absurt att man är ute och ränner i tåg för människors rätt till sitt kön och sexualliv. Vilken fråga att gå i tåg för! För Pride ÄR Hbtq-rörelsens manifestation, och inte något luddigt "Alla människors lika värde"- manifestation som några låtsas som. Man bör nog veta vad man går i tåg för! Vet alla tågande det?
Vi vet också att det är skillnad på trogna parförhållanden och verklig kärlek och ett utsvävande och omväxlande sexliv. Kanske dras unga med i yran att allt ska vara tillåtet och att alla gränser ska suddas ut. Men det går faktiskt en gräns mellan tolerans och dekadens.
Givetvis är det intrycket av dekadens som vi, som reagerar mot dessa upptåg, reagerar emot, gränslösheten som är osmaklig. Det finns ingen glädje i denna gränslöshet, som säkert en dag slår tillbaka mot dem som har praktiserat den. Då står de där lurade.
Och sedan sist, men inte minst. Inte tror jag en enda sekund att Pride bidrar till att minska några fördomar. Tvärtom. Säkert är det också så att dagen efter är allt som vanligt igen. Där det fanns fördomar, finns det fortfarande fördomar, och där de inte fanns, finns de inte efter Pride heller! Folk ändrar sig inte så lätt.
Sedan förstår jag inte en sak. Man ska ha rätt att vara den man är. Om man då är född till kvinna, är man då ingen kvinna? Eller om man är född till man, är man då ingen man?
De där idéerna med fel kropp hänger jag inte med på. Vaddå fel? Har man inte, och är man inte, den kropp man är född i? Jag kan liksom inte förstå att man har någon sorts Jag helt fristående från sin kropp. Men jag är nog okunnig, dum och fördomsfull. Eller?
Att det sedan kan finnas människor med oklart kön är givetvis en helt annan sak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar