Jag tror att jag ska börja anteckna varje gång någon säger eller skriver något om tjocka/feta personer. Det är faktiskt inte klokt att den offentliga (och privata) mobbning som pågår av oss bara opåtalat fortsätter.
Igår hade vi studentjubileum, 55 år, men jag var inte där, för jag sätter mig inte i ett tåg och riskerar att bli sittande stilla i timmar, och jag iddes inte köra ner.
Då granskas kamraterna! Problemet för mig är att jag i skolan var smal, ja, till och med mycket smal. Vägde jag 60 kilo tyckte jag att det var katastrof! Tror att jag vägde 57 kilo när jag gifte mig. Jag är alltså en smal person som har blivit fet. Andra har alltid varit tjocka, så de har bara fortsatt att vara det.
Jag brukar berätta om en kaffepaus med kollegerna under min sista lärartid på högstadiet. Där satt en grupp smala och rynkiga damer i min egen ålder och kunde absolut inte äta en ynka liten kaka för då blev de tjocka! Samtliga hade problem med både högt blodtryck, och några hade diabetes. Jag, den tjocka, tämligen rynkfri, var den som inte hade några som helst problem med mina värden på den tiden! Så kan det vara!
Men så tänker jag på hur detta med det ständiga pratet om vikt kan påverka ungdomarna. Hur mycket äldre är skuld till ätstörningar hos de unga?
1 kommentar:
Klokt!
Skicka en kommentar