Visst vet vi att vi kan dö när som helst, i alla åldrar, men i min ålder blir döden så påtaglig när omgivningen börjar tömmas på människor. Så många i min egen ålder, och gamla arbetskamrater, är borta nu. När människor inte svarar i telefonen vet man aldrig vad som har hänt, så känns det.
Mina närmaste vänner börjar komma till den ålder när mina föräldrar gick bort, och själv är jag så gammal som mina farföräldrar var när de lämnade jordelivet.
Jag skulle kunna skriva en bok om att inte hinna med livet, att hela tiden vara lite efter, så känns det ibland.
Tidsperspektivet är förskjutet. Åren bara rullar på. Jag lever i mitt hus och i min trädgård (hur skulle jag klara mig utan den?) medan livet går någon annanstans, fortare och fortare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar