Jag började skriva i december 1952 och slutade 1965. Sedan har det bara varit korta anteckningar i almanackor, frånsett alla korthistorier och dikter som kommit till av erfarenheter.
Dagböckerna var till en början välskrivna och intressanta. Jag skrev faktiskt mycket bra! Efter tretton års ålder var de omöjliga att läsa för de handlade sedan bara om killar, och alla möjliga och omöjliga heta förälskelser. Så synd att jag missade att skriva allt annat som var intressant!
Vi hade en aktiv familj. Det var stort umgänge med släkt och vänner, sång och pianospel, teaterbesök i massor och biobesök, skridskoåkning i trädgården och utflykter med tåg, för vi hade inte bil förrän jag gick i gymnasiet. Min familj var mycket släktkära.
Detta var ingen tid när man satte stämplar på folk med ADHD, Asperger och utbrändhet. De som var psykiskt sjuka hamnade ibland på hemska mentalsjukhus, och kom ibland aldrig mera ut därifrån. Jag jobbade som vik.mentalvårdare under min studenttid.
Men folk i allmänhet betraktades som vanliga och fick inga stämplar eller utredningar utan att det var verkligt illa.
Och aldrig hörde man talas om någon som trodde att hen var född i fel kropp. Där hade hen dessutom fått stanna i så fall, för det fanns inget att göra åt det. Nu tycks det ha brutit ut en epidemi av felkropps-sjuka hos barn och ungdomar!!!
Vi levde i en tryggare tid, trots att åtminstone jag föddes mitt under brinnande krig och med ett ockuperat Danmark som gjorde att vi fick ha mörkläggningsgardiner för fönstren i Malmö. Men vi hade efter kriget en stark framtidstro. Nu skulle ju allt bara bli bättre och bättre.
Det var mycket svårt att komma in i realskolan och på gymnasiet i Malmö, men det fanns alltid jobb att få.
Var vi dumma eller oupplysta? Begrep vi inte att vi kanske hade en bokstavskombination eller var födda "i fel kropp"?
Nej, jag tror att vi var sundare, även om vi också kunde må dåligt ibland.
Min gamla dockservice som jag hittade i en garderob igår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar