När ingen talar och ingen minns!

Det händer att jag tiger, trots att jag har synpunkter som kanske borde yppas, men ibland känner jag att någon måste säga något. Så var det med språktesten. Idag finns insändaren stort uppslagen i BLT:s pappersupplaga.
Det var ju intressant, det som kom fram i en kommentar till mig att det hade funnits språkkrav för medborgarskap tidigare, och att det låg på prästernas bord att kolla. Detta visste jag inte.
Många politiska idéer verkar föga verklighetsanpassade. 

Samhället idag känns lite skrämmande ibland. Mängder av hot och hur vi ska akta oss vräks över oss varje dag, liksom historier om hur de mest utsatta inte blir omhändertagna. Idag var det uppgifter om en halvt förlamad kvinna som inte fick förnyat handikapptillstånd för bilen. Och så har vi detta med assistenter som dras in för människor som inte klarar sig själva. En skrämmande utveckling! Vi är oskyddade i det här samhället på ett annat sätt än förr.

Pensionärstillvaron ger mig frihet. Friheten att gå i ide från världen och bara drälla runt här i mina fyra rum med mer än 3000 böcker- många olästa- och massor av tillgänglig musik. Omvärlden når jag via datorn och telefonen och så når jag ut till människor genom insändare, blogginlägg och facebook. Bilen står parkerad på uppfarten alldeles invid huset, och den kan jag fara iväg i, om jag vill.
Men trots denna frihet innehåller livet ibland så många låsta lägen. Vi omgärdar oss med måsten och andras förväntningar på oss. Vi  öppnar upp och bygger murar samtidigt. Hit, men inte längre. Och en dag är allting för sent. Ibland känns det som om någon ropar bakom en mur.
Ofta tänker jag på mina tonårs tre kärlekar. De är alla i en annan värld idag. Den man som jag hade längst relation med träffade jag sista gången den 7 maj 1965. Jag minns dagen för den 7 maj hade en moster till mig födelsedag. Vi var då båda uppbundna på annat håll, jag av min italienske fästman, han av den kvinna han snart gifte sig med och var gift med till sin död 2007. Den gången när vi skildes trodde jag säkert att vi skulle ses igen någon gång i livet. Så blev det aldrig.
En dag är allting oåterkalleligt för sent.
Nu lever jag ensam med minnena från den ungdom jag hade med dessa unga män. Minnena som kommer att följa mig också i graven. Ja, såvida jag inte skriver ner något, förstås!