Hittat!

Ja, man ska förvisso inte bara lyssna på andra, utan kolla saker själv. När min smartphone var ny fick jag veta av en person som hade en likadan att det fanns en bruksanvisning på nätet som man kunde ladda ner, men att den var tjock. Därmed nöjde jag mig.
När jag så häromdagen klagade på facebook för att jag hade svårt att förstå mig på mobilen, undrade en facebook-vän om det inte fanns instruktioner på nätet.
Då kollade jag själv, och visst fanns det! 80 sidor! Detta löste onekligen en del av mina problem!
Och- man ska alltså undersöka saker själv och inte bara tro på vad andra säger!

När ingen talar och ingen minns!

Det händer att jag tiger, trots att jag har synpunkter som kanske borde yppas, men ibland känner jag att någon måste säga något. Så var det med språktesten. Idag finns insändaren stort uppslagen i BLT:s pappersupplaga.
Det var ju intressant, det som kom fram i en kommentar till mig att det hade funnits språkkrav för medborgarskap tidigare, och att det låg på prästernas bord att kolla. Detta visste jag inte.
Många politiska idéer verkar föga verklighetsanpassade. 

Samhället idag känns lite skrämmande ibland. Mängder av hot och hur vi ska akta oss vräks över oss varje dag, liksom historier om hur de mest utsatta inte blir omhändertagna. Idag var det uppgifter om en halvt förlamad kvinna som inte fick förnyat handikapptillstånd för bilen. Och så har vi detta med assistenter som dras in för människor som inte klarar sig själva. En skrämmande utveckling! Vi är oskyddade i det här samhället på ett annat sätt än förr.

Pensionärstillvaron ger mig frihet. Friheten att gå i ide från världen och bara drälla runt här i mina fyra rum med mer än 3000 böcker- många olästa- och massor av tillgänglig musik. Omvärlden når jag via datorn och telefonen och så når jag ut till människor genom insändare, blogginlägg och facebook. Bilen står parkerad på uppfarten alldeles invid huset, och den kan jag fara iväg i, om jag vill.
Men trots denna frihet innehåller livet ibland så många låsta lägen. Vi omgärdar oss med måsten och andras förväntningar på oss. Vi  öppnar upp och bygger murar samtidigt. Hit, men inte längre. Och en dag är allting för sent. Ibland känns det som om någon ropar bakom en mur.
Ofta tänker jag på mina tonårs tre kärlekar. De är alla i en annan värld idag. Den man som jag hade längst relation med träffade jag sista gången den 7 maj 1965. Jag minns dagen för den 7 maj hade en moster till mig födelsedag. Vi var då båda uppbundna på annat håll, jag av min italienske fästman, han av den kvinna han snart gifte sig med och var gift med till sin död 2007. Den gången när vi skildes trodde jag säkert att vi skulle ses igen någon gång i livet. Så blev det aldrig.
En dag är allting oåterkalleligt för sent.
Nu lever jag ensam med minnena från den ungdom jag hade med dessa unga män. Minnena som kommer att följa mig också i graven. Ja, såvida jag inte skriver ner något, förstås!

Gråtfärdig eller arg!

Ja, som rubriken säger så känner jag mig inför denna smartphone, som jag tvingas inneha för att ha Mobilt Bank ID och Swish och som jag egentligen inte är ett dugg intresserad av.
Där kom den, en svart, totalt obegriplig tingest utan beskrivning, och jag visste inte ens hur man öppnade den! Bokstäverna far fram och tillbaka och blir ofta fel, appar försvinner bort någonstans, och ännu vet jag inte hur man sätter den på väckning. Gång på gång får jag ringa någon supporter antingen på Telia eller också till dem som svarar för det här märket.De är tålmodiga och tröstande sedan jag har förklarat för dem att jag kommer att ställa dumma frågor och är näst intill idiot när det gäller sådant här!
Det är egentligen inte sant, för i jämförelse med många andra i min egen ålder är jag nog faktiskt rätt så bra på datorer. Men det är en bra början när man riskerar att göra bort sig med frågorna.

Igår var jag faktiskt nästan gråtfärdig efter att ha hållit på med mobilsvars meddelande i flera timmar. Hur ska jag kunna veta att man får fram siffror när man ändrat displayen genom att klicka på en ruta (!) i högra kanten!? Nåväl, jag lär mig väl lite för varje dag, kan jag tänka mig, men mitt motstånd mot denna påtvingade mobil är enormt! Och igår var jag alltså färdig att gråta, färdig att kasta mobilen och emellanåt bara arg! Det är så irriterande!
Ibland blir saker bara för mycket. En ny bil, som jag ska lära mig, och en ny smartphone samtidigt. Och så en liten älskad katt som dör och en relation som blir omöjlig, också detta vid samma tidpunkt. 
Och ändå finns det större katastrofer, och bilen och mobilen hade jag säkert kunnat glädjas åt på ett annat sätt om jag hade varit yngre! Nu blir mycket tekniskt små berg som jag ska över!  

Jag hatar tomma stolar!

                       

Min insändare om språktest

Moderaterna föreslår språktest för att invandrare ska få svenskt medborgarskap och permanent uppehållstillstånd.
Jag har debatterat mot detta!
Finns nu på 
www.blt.se  se Insändare långt ner på hemsidan

"Språktest slår mot kvinnorna."

Jag var inte där!

Vissa dagar i ens liv finns alltid där som i blixtbelysning. Den 27 januari är för mig en sådan dag sedan 1994.
Den dagen var jag på 50 - års uppvaktning hos en medarbetare på folkhögskolan, där jag var rektor. Min mor hade sökt mig, men sekreteraren tyckte att hon lät så pigg, så hon ringde inte upp mig på min mobiltelefon. På den tiden var det inte så vanligt att man delade ut mobilnummer, så min mor hade då inte detta nummer.

Jag kom tillbaka till skolan och drack kaffe och skulle därefter ha ett styrelsemöte. Då kom sekreteraren och berättade att min mor alltså hade ringt, och på väg till mötet ringde jag henne. Det var min bror som svarade, och han berättade att vår far hade avlidit ett par timmar tidigare. Han hade på sjukhuset fått ytterligare en hjärnblödning efter den han hade fått den 23 januari. Detta kom helt oförberett, för de hade börjat prata om rehabiliteringsåtgärder för honom.
Det fanns inte någon möjlighet att ställa in styrelsemötet, men vice ordföranden, som höll i det, meddelade vad som hade hänt.
Men efter mötet skulle arbetsutskottet och jag ha ett möte för att diskutera skolans stadgar. Jag ville gå hem, men vice ordföranden insisterade på att mötet skulle hållas. Detta fick mig att i alla år känna det som att jag vanhedrade min fars minne. Man kan inte sitta i möte och diskutera stadgar när en förälder just har dött!

Efter detta hölls en fest till minne av skolans grundare. Den hölls alltid den dagen för då hade han namnsdag. Givetvis var jag inte där.
Frid över pappas minne!

Om diabetes

Diabetes typ 2

Typ 2 är den vanligaste formen av diabetes. Den är ofta livsstilsrelaterad och orsakas av exempelvis övervikt, bukfetma, fysisk inaktivitet och felaktig kost vilket leder till att cellernas känslighet mot insulin avtar.

Kroppen kräver mer insulin och så småningom avtar produktionen. 

Den som upptäcker diabetes typ 2 kan bli frisk från sjukdomen genom att lägga om kost och motion. På så vis kan man öka känsligheten för insulin och slippa medicinering

(Ur Hälsoliv)

Jag undrar om min läkare och diabetessköterska har fått någon fortbildning. Detta kan man läsa överallt!

Vi måste vakna inför läkemedelsindustrin!

Jag hör till de bångstyriga. Jag vaccinerar mig inte mot influensa, och jag tar sällan mediciner, utom i absolut nödvändiga situationer.
När jag fick diagnosen diabetes typ 2 nekade jag medicin innan jag hade testat att lägga om kosten. Att gå ner i vikt är inte lätt för mig, men jag gick ner fem kilon. Blodsockret sjönk snabbt vid kostomläggning med minskade kolhydrater och minskat socker, och de tre följande mätningarna var normala. Långtidsblodsockret var också normalt.
Men sjuksköterskan undrade om jag inte skulle ta medicin. Med normala värden! Forskning har visat att man på sikt får färre följdsjukdomar om man börjar tidigt med medicin har vårdpersonalen på min vårdcentral sagt. Detta tyder på att de räknar diabetes typ 2 som en progredierande sjukdom, som inte går att bota! Vilket nutida forskning säger är fel. Den anses i många fall gå att bota med förändrad livsstil.
Varför skulle jag då ta medicin? Jo, forskare hade visat att det var bra. Jag undrar vem som har betalt den forskningen!

Årets influensavaccin har visat sig vara fel, för det är tydligen en annan sorts virus som influensan innehåller!
Men tänk vad läkemedelsföretagen har tjänat på vaccinationerna ändå! Trots att folk ligger sjuka, fastän de har vaccinerat sig.

Jodå, jag fick influensa för två år sedan, och jag var jättesjuk och hostade i fem veckor. Förhoppningsvis har jag fått lite immunitet mot någon sorts virus genom detta.

Vi måste nog vara medvetna om att vi faktiskt är i klorna på kapitalet inom läkemedelsindustrin!Även om det är bra att mediciner finns när de verkligen behövs!

Metoo och nu torskar!

Ja, vad ska man tro om jämställdhet och om män när det ena efter det andra plockas fram? Vi har ännu inte hört färdigt om Metoo, och nu kommer Uppdrag granskning med nya avslöjanden om prostitution.

Nog måste man fråga sig hur många män ser på oss kvinnor!
Det ligger en djup respektlöshet i allt detta!  Och inte hjälper de prostituerade till att öka respekten för sina medsystrar eller för sig själva!

En krackelerad jämställdhet

Metoo-rörelsen fortsätter, ikväll var den uppe igen på Guldgalan på tv. Och den visar på något mycket obehagligt, nämligen förljugenheten och tystnaden i vårt samhälle.
Vi har ju levt i en falsk verklighet, i en polerad falsk idyll, där vi inbillat oss en jämställdhet, som inte alls fanns.
Ändå är detta på något sätt toppen av ett isberg, för under allt detta finns det psykiska förtrycket- även utan sexuella anspelningar- och det själsliga utnyttjandet av kvinnor.
 Vi har mycket som borde komma fram i ljuset!
Men varför dessa sexuella utspel i klädseln med hela, nakna ben i hårt uppslitsade klänningar/kjolar? Nog ter detta sig lite löjligt just i de här sammanhangen! Nästan som en provokation! Eller?

Vem ska man tro på?

När människor av min sort blir sjuka försöker vi ta reda på så mycket som möjligt om vår  sjukdom. Så gjorde jag också när jag fick diagnosen diabetes i början av mars förra året. Jag nekade ta medicin för mina värden var inte speciellt höga. 
På nätet kunde jag läsa olika sidor som bland andra diabetesföreningar har lagt ut. Där står det på flera ställen helt klart att diabetes typ 2 i många fall kan botas (och det står botas!) speciellt i början av sjukdomen om man ändrar livsstil, det vill säga går ner i vikt, motionerar och ändrar kosten.
Vilken kost man ska äta, därvid går meningarna isär, så detta är inte så lätt att rätta sig efter, men klart är att man ska undvika socker och kolhydrater.
I onsdags var jag på kontroll hos diabetessköterskan. Det var nu tredje gången som mina värden var normala. Detta gällde också långtidsblodsockret som var lägre än andra tidigare mätningar.
Men diabetes går inte att bota, påstår den sköterskan.Jag är enligt henne sjuk.
- Vem ska man tro?
Forskare och läkare med diabetes som specialitet skriver att det GÅR att bota, och sköterskan i vår by säger att det inte går.
Min husläkare säger att man kan ha normala värden, men att det ligger latent. Men är man då sjuk?
Det kan väl inte vara så att man här i byn inte riktigt har följt med den senaste forskningen? Så fult får man väl inte tänka!
Som patient är dessa dubbla budskap mycket irriterande och förvirrande!

Tjejerna ger dubbla budskap!

Jag har försökt se P3 Guld- galan, men den är för jobbig för mig.
Flams, stillöshet, svordomar och andra vulgariteter.
Ett par tjejer framträdde och talade om Metoo, fastän de inte använde namnet. De såg ut som horor på Reeperbahn! Nog är det motiverat att tala om vilka signaler man skickar ut till sin omgivning! Det ter sig ju löjligt att prata om sexuella trakasserier iklädda  tröjor som är så korta att magen syns och med byxor som inte får någon att sväva i tvivel om hur lilla stjärten kan se ut! Efter det kom en sång med någon som skulle hålla handen och såg ut som en liten  flicka iklädd nattlinne, som gjorde sexuella utspel på scenen. Var detta specialskräddat för pedofiler? Man kan ju undra.
Ja, hela galan präglas av vår tids totala brist på just stil. En grotesk fet programledare, klädd i rött (värsta färgen när man är fet!) hade en klänning som visade ett par feta lår och fula ben.
Skämtar de med publiken?
Nog kan vi väl få lite bättre hyfs på programmen! Och feta människor (jag vet!) ska inte klä sig i rött och visa sina feta lår! Det är helt enkelt inte snyggt!

Lurad på pensionen

För några dagar sedan såg jag en annons med ett välbekant namn på en f.d. kollega till mig, från mitt jobb före pensioneringen.
Hon hade hastigt avlidit och var åtta år yngre än jag.
En väninna berättade att hon hade fortsatt att jobba till just före sin död.
Alltså blev hon lurad på hela pensionen. Just när hon skulle börja ta ut denna lämnade hon jordelivet. Så tragiskt!

Nu får man vara glad över att man har levt nästan tio år som pensionär. Ja, jag är i vart fall inne på tionde året nu. Jag tycker det är häftigt att varje månad plocka ut pengar och kunna sova så länge jag vill de flesta dagar. Nog är detta en lyx! Men visst, jag hör inte till de fattigaste pensionärerna.
Och idag har jag på eftermiddagen - då man förr jobbade - intagit en ytterst välsmakande måltid hos goda vänner.

Glömd hemsida

Jag kom just på att jag faktiskt har en enkel hemsida. Visste inte ens om den fanns kvar, men det gjorde den.
http://lisbethbeselin.wordpress.com

Den var inte uppdaterad sedan 2015, men det är den nu
Men kan jag guida eller sätter mina ben stopp för detta?
Jag får väl hoppas och träna!

Det börjar alltid med orden...

För många år sedan, när jag ännu hörde till dåvarande Folkpartiet, var jag på ett möte i Kulturnämnden, Före mötet stod vi i biblioteket utanför lokalen, där vi skulle vara, och då hojtade en av herrarna att där uppe satt den flatan också! Flatan, det var Selma Lagerlöf på bild. Han fortsatte sitt hojtande och till slut bad jag honom tiga.
Ungefär samtidigt var det skandal här eftersom sossekillar hade haft en strippa på en fest och lite annat, som jag inte minns, så marken för kritik var så att säga förberedd.
Jag skrev en anonym insändare om händelsen, men en journalist var inte dummare än hon/han (jag minns inte nu) kollade upp med andra vad som hänt, ringde sedan mig för en intervju, och sedan ringde Kvällsposten, ja, så var det igång liksom...
Det blev många debattartiklar både till mannens försvar och från dem som höll med mig. Några kommentarer var elaka som att någon tyckte att det mest förvånande var att mannen ifråga visste att Selma Lagerlöf var en författarinna! Sådant var inte så kul. Men i slutet av debatterna kom en klok, ursprungligen tysk, kvinna in i debatten och påpekade hur allvarligt sådana här nedvärderingar är. Hon skrev att det var så judeförföljelsen började med att man verbalt hånade, förlöjligade och trakasserade judar. Ja, och det är ju så mobbning börjar, eller hur? Några sätter igång med förtal och nedvärderande ord om någon, och så kör det som kan bli en rejäl mobbning igång.
Och- det är så misshandel börjar. Den börjar med ord som gröper ur en, får en att tappa tron på sig själv och sin förmåga. Sedan kan det även bli en fysisk misshandel, eller också stannar det vid den psykiska.
I samband med Metoo kampanjen pratade jag och några väninnor i samma ålder med varandra, och vi var överens om att den kvinnoroll vi växte upp med hade gjort oss halvblinda inför dålig behandling. Det behöver ju inte alls vara sexuella trakasserier utan bara nedvärderingar av olika saker, något vi gör eller något vi är. 
Säkert har många av oss vaknat även inför sådant genom denna våldsamma kampanj. Det kan nog kännas som att vi har återvunnit människovärdet!

Kampen mot blodsockret

I februari förra året fick jag av min husläkare veta att jag hade diabetes. Eftersom jag inte gillar att ta mer än absolut nödvändiga mediciner nekade jag sådana, men började äta på ett annorlunda sätt med mindre kolhydrater och socker.
Nästa kontroll var blodsockret normalt, och likaså den följande. Läkaren meddelade mig då att om han bara sett de värdena, så hade han inte betecknat det som diabetes, så han sade att jag hade "knappt diabetes."
Nu är jag så klart inte dummare än jag förstår att jag är i farozonen och ska se upp. 
Sedan ett år tillbaka kollar jag blodsockret varje dag, minst en gång om dagen. Och nu händer faktiskt inte så mycket när jag äter något sött. Det blir ganska dyrt med stickorna för dem får man inte från landstinget när man inte tar insulin.

Facebook hade ingen årskavalkad på mig i år, för det fanns för lite innehåll i mitt liv. Nåväl, nu lägger man ju inte ut allt på facebook, men jag kollade upp i almanackan vad jag hade haft för mig.
Och så illa var det faktiskt inte! Fast de flesta anteckningarna rörde mina blodsockermätningar! Men jag skulle aldrig våga att inte kolla hur jag låg till när jag en gång fått en stark varningsklocka. Är inte detta klokt?

Idag har jag skrivit verksamhetsberättelsen för Skrivarklubben i Blekinge. Den tog några timmar och blev på fem sidor. Vi har haft stor aktivitet och fått fem nya medlemmar!
Och så har jag återgått som medlem i KD. Det känns bättre så när jag är kontaktperson för KD Seniorförbund. Trevligt när man hälsas välkommen tillbaka!

I ultrarapid

Alltid när jag står i matkö med andra gamlingar undrar jag om det är ovana eller enbart ålder som gör att det är som det är. Det går långsamt, så långsamt och så står man och pratar med dem som står bakom eller framför, och så står andra, däribland jag själv, och har ont i benen och har svårt för att stå och vänta.
Och jag undrar alltid om jag är mogen för detta, samtidigt som jag vet att jag faktiskt snart har varit pensionär i tio år och inte är yngre - utan tvärtom äldre- än många av de andra i sällskapet.
Vad det är svårt ibland att inse sin egen roll och belägenhet!

Var går gränsen?

Ännu är jag inte riktigt hemma i min nya bil. Jag försöker därför parkera så att jag inte ska riskera att köra på någon om jag backar i stället för att köra framåt. Den nya bilen är automatväxlad och  framåt ligger motsatt mot hur det var på den gamla bilen.
Idag skulle jag på grötfest, och jag lovar att om en polis hade sett parkeringarna på gården utanför lokalen, hade han, liksom jag, garanterat undrat när det är dags att sluta köra bil! Själv ställde jag mig i kanten av ett fält och snart kom en tant och ställde sig bakom mig så att en del av hennes bil stod i vägen för min. Det fanns ingen chans att komma förbi utan att köra på henne. Jag sade till henne. Då skulle hon ställa sig på fältet (där det dessutom fanns ett dike) bara några decimeter från min bil, så jag hade ingen chans att komma in genom dörren till förarsätet.
Efter en del grälande gav sig tanten iväg och ställde sig antagligen bakom huset, för hon fanns senare i lokalen. Men, hon verkade helt klart köroduglig.
Nog borde körförmågan testas av när man blir äldre! Själv tog jag körkort 1963, och sedan dess har jag ju kört utan förnyat körprov. Men jag kör mycket. Den här tanten körde garanterat inte ofta.

Grötfest

Nu är det grötfesternas tid, sedan blir det årsmötenas.
Idag på Spf.

Märkliga händelser

När människor frågar mig varför jag tror på Gud, brukar jag svara för att jag har märkt att han finns. 
Detta bottnar i att jag på något sätt har upplevt en sorts bönhörelse eller att något har dykt upp i en besvärlig situation som har ändrat på den.
En av mina äldsta väninnor här- och elva år äldre än jag, så hon är gammal- och jag kom ihop oss i en diskussion i oktober 2016, och vi har inte haft kontakt sedan dess. Sådant har hänt tidigare, för vi har ganska så olika uppfattningar om saker och ting, men den här gången har det varit extra låst. Vi har därefter setts ett par gånger nere i vår affär, men bara hälsat avmätt och gått förbi varandra.
Häromdagen tänkte jag att jag skulle ringa henne, men så tänkte jag att hon knäpper säkert bara av samtalet.
Samma dag går jag i en gång nere i affären och från motsatta hållet kommer hon. Där står vi med våra kundvagnar, helt ensamma i den gången, och det var fullständigt omöjligt att inte göra någonting. Antingen fick vi gå förbi varandra eller också tala med varandra. Vi gjorde det senare, och så blev vi vänner igen.

Jag hade kanske inte tyckt att sammanträffandet var märkligt om jag inte precis samma dag hade tänkt att ringa. För mig kändes det som om jag fick draghjälp.
Det finns många sådana anmärkningsvärda sammanträffande och händelser i mitt liv, som gör att jag uppfattar det som att det finns en kraft som "ser" våra behov och kommer till hjälp. Jag tror inte ens att vi behöver be böner.

Men det händer naturligtvis kanske också att vi inte tar emot den hjälp  vi får i besvärliga situationer! Våra egna vägar är inte alltid Herrens vägar!

Hade kunnat bemöta

Naturligtvis hade jag kunnat bemöta osakligheterna i några bloggkommentarer. Men jag ids inte.
Samma missuppfattningar om vad politiker beslutar om i verksamheten hittade jag bland mina kolleger på högstadiet när jag arbetade där de sista åtta åren före min pensionering. Det är ganska så meningslöst att försöka rätta till människors vantolkningar och vanföreställningar, även om man kanske kunde önska att folk visste vad de talade eller skrev om.

Idag är jag uppfylld av känslan av att ha kommit hem när jag efter lång tid  återvände till kyrkan. Det känns som om jag har varit ute på djupt vatten och varit nära att drunkna, men så hittade jag land, simmade dit och räddades.

Tillbaka i kyrkan!

Insändare julen 2015

                             Är julens gudstjänster turistattraktioner?

Jag erkänner att jag sällan går i kyrkan numera. Det känns inte så upplyftande när man sitter som en av tio-tjugo personer i en stor basilika. Därför blev jag glatt överraskad när jag kom till julbönen vid krubban i Bräkne-Hoby kyrka på julaftonen och fann en i stort sett fullsatt kyrka. Men inte visste vi att detta var en sorts barnverksamhet för de allra minsta. Detta blev emellertid uppenbart redan när prästen - som inte syntes från min plats- halvviskande började berätta något som lät som en saga för de minsta barnen på de första bänkarna. Utan att höra speciellt dåligt hade jag svårt att uppfatta vad prästen sade. Sedan fortsatte skådespelet med vandring med barn med dockor, föreställande Maria, Joseph och åsnan, i mittgången och fortsatt berättande, plus barnkörer, som visst  sjöng mycket vackert. Ja, och så föddes det lilla Jesusbarnet. I slutet fick vi så äntligen evangeliet och Guds välsignelse och så fick vi läsa "Gud som haver barnen kär." Inget fel på föreställningen! Det märktes av de återkommande applåderna.(!) Det var väl snarast våra förväntningar som var fel. Vi hade inte av annonseringen begripit att detta var en sorts skådespel för barn och inte en julbön ägnad för vuxna troende.

Julottan var det inget att anmärka på. Men jag undrar om prästerna har predikstolsskräck. Det hade nog varit trevligt att se dem ibland, och att höra dem tydligare! Kyrkan var välfylld även denna tidiga morgon med ditresta turister från tre turistbussar. Även denna uppskattades av applåderna (!) att döma! När blev det regel att applådera i kyrkan?

 Att man på Annandag jul, martyrernas dag, har konsert och inte mässa må så vara, även om detta kanske kan ses som märkligt av det djupt religiösa folket.

Men, nu kommer det viktiga. Jag sökte just nyårsgudstjänster i Bräkne-Hoby kyrka. Men det fanns ingen gudstjänst förrän på Trettondagen. Förväntar man sig kanske ingen publik dessa dagar? Har kyrkobesöken förändrats från medlemmar i en gudstjänstfirande församling till turister som söker stämning?

PS I år 2017 fanns det nyårsgudstjänst. DS

Prästerligt försvar

“Det finns en del problem med det, att bara bjuda in ”ensamma människor” kan låta fint, men samtidigt så vill vi nog alla helst att man blir inbjuden till något för att man är en trevlig människa och att man kan bidra med något, om inte annat så den egna personen. Dessutom blir det ibland ännu mera stigmatiserande, för de människor som är ensamma, att de genom inbjudan blir påminda om sin egen belägenhet. Detta har en hel del människor vittnat om genom åren till mig.(----)

Så förklarade ansvarig komminister att man inte hade någon samling för församlingsborna under julen.

I vår församling fanns ingen samling alls under juldagarna. Inte ens en ynka kopp kaffe vid vapenhuset.
Man hade satsat på publikmagneterna; julkrubba för barn, julotta och konsert på Annandag jul. 
Ingen julbön. Ingen midnattsmässa. Det var alltså ett julfirande i kyrkan som drog folk från olika håll och ingen satsning alls på troende människor i församlingen.Dessutom alltså konsert på Martyrernas dag.
När jag klagade över utebliven möjlighet att sitta ner och samtala med någon, fick jag bland annat ovanstående svar från ansvarig komminister. Vad säger du om det?
Givetvis hade jag inte föreslagit att man skulle gå ut med en inbjudan till "ensamma människor". Men nu vet man det att man bör vara trevlig för att gå ner på församlingsaktiviteter!
Själv kastade jag i sista minuten om planerna att göra en långkörning med ny bil och bestämde mig för att stanna hemma ensam. Jag hade trott att jag kunde hitta någon att prata med i församlingen, för som ni säkert vet så är julen  sluten kring familjerna, så har man inte egna släktingar på plats kan man bli ganska isolerad.
Om det är något i mitt liv som jag är djupt besviken på så är det Svenska kyrkan, och det är ren oföretagsamhet från min sida att jag stannar kvar.
Om det finns några som inte är robotar och läser det här var snäll ge mig respons. Vad säger du?