Idag kan jag vara farligt ute för rubriken på en insändare jag har i Sydöstran är ändrad. Min rubrik var "Talmannen måste markera!"
Jag anser nämligen att tonen i riksdagen och hur de uppträder mot varandra i talarstolen är skandalös!
Vi ska minnas historien, säger man som kritik mot SD. Ja, men i så fall inte bara deras. Som universitetsutbildad i tyska har jag läst mycket om hur det var i det gamla Östtyskland. Jonas Sjöstedt vill inte jämföras med SD. Men hur ser kommunisternas historia ut med avlyssningar, fängslanden, insättning på mentalsjukhus av dem som var emot regimen, yrkesförbud etcetera?
Förr fick man ingen statlig tjänst i Sverige om man var kommunist. Det tror jag nästan att man får idag. Nu blir man utestängd från Transport om man är aktiv i SD. Tiderna förändras, och vi glömmer hur det var.
Och folk för ursäkta, men jag tror inte att SD kommer att bygga några koncentrationsläger!
Åsa Lindeborg har kritiserat valet av ännu en miljöpartist som kulturminister. Hennes kritik är nog i allra högsta grad befogad. Vi har två poler med önskan om politiskt styrd kultur, den ena från SD och den andra från Miljöpartiet med sina konstiga pk-kriterier för bidrag. Vi har ju också i skrivarklubben här råkat ut för sådant, då vi fick minskade bidrag för att vi inte satsar på barnverksamhet! Detta gör vi inte, och det kommer vi inte heller att göra!
__________________________
Nu ska alltså inte de ekonomiska oegentligheterna prövas vad gäller den s.k. kulturprofilen. Han sitter nog i finkan och ångrar att han tvingade ner lilla snoppen i halsen på en stackars kvinna. Kanske borde han också fundera över vad ett äktenskap innebär. Det sägs ingenting om att karlen ju faktiskt måste ha varit gift då. Och Katarina Frostenson verkar troget stå vid hans sida. Varför det? Fast henne tycker jag synd om!
Igår tänkte jag också på detta med identiteten. När jag skulle gå i pension hörde jag talas om kvinnor som var så bekymrade för att de inte längre skulle vara lärare för de hade hela sin identitet kopplat till sitt yrke. Nu är de ju lärare ändå om de har utbildning för detta, men jag tycker ändå det är konstigt. Är man bara sitt yrke och/eller sina uppdrag?
Vad händer då den dagen när man för omgivningen är ur tiden så att säga, när man inte längre blir efterfrågad varken då det gäller yrket eller uppdrag? Då måste man ju tragiskt falla platt till marken och inte vara någon alls i sina egna ögon. För eventuella barn och barnbarn kan nog inte uppväga det som förtroendeuppdragen har gett. Eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar