Mobiltelefoner är bra! Tänk att på en sekund kunna få tag på någon långt, långt borta. Men man vänjer sig ju just vid detta att få tag på folk om det är någon som alltid brukar svara.
Idag ringde Mr vid lunchtid, var på stan i sin hemstad och skulle på marknad.
Jag körde och handlade och hade för första gången en halsduk, som jag hade fått av honom, på mig och skulle på eftermiddagen bara ringa och tala om hur skön den var.
Det var då det började...
Jag ringde och ringde och ringde, men ingen svarade.
Så började fantasin löpa iväg
1. Han var rånad på telefonen.
2. Han hade glömt mobilen någonstans.
3. Han hade halkat och slagit sig och var nu i ambulans eller på sjukhus. Kanske död. Eller så kunde han ha fått en hjärtinfarkt i kylan.
4. Någon svärdslukande dam på marknaden hade dragit iväg med honom.
Det tog cirka två timmar innan en förvånad Mr svarade - så klart helt omedveten om det drama jag hade genomlevt- för då hade han fått upp mobilen från innerfickan och tagit av sin tjocka rock, så då hörde han signalen.
Vilken pärs för en gammal människa som jag!
Hur gick tankarna under de där timmarna?
Vi borde bo ihop, för vi har blivit gamla på nio år.
Jag struntar i det här, för jag orkar inte ha relationer där jag oroar mig.
Fast mannen ifråga verkade rätt så nöjd över att jag var så orolig för honom och brydde mig!
Så kan man ju också se det! Själv var jag rätt så utmattad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar