En av mina mostrar hade en blomsteraffär och jobbade tills hon var 73 år gammal. Den affären försörjde en hel familj. Hon var inte gift utan en självständig yrkeskvinna, som hade köpt villa tillsammans med sin syster, där deras föräldrar bodde fram till sin död och senare också ett par syskon. Villan låg i ett av Malmös bättre områden så att säga, och så småningom byggde också våra föräldrar hus på tomten mittemot.
Min moster var naturligtvis alltid omgiven av människor i sitt arbete och också när hon kom hem.
Jag minns hur hon en gång sade att hon ville dra ut till en öde ö för att slippa människor.
Det är inte utan att jag förstår henne!
Jag blir oändligt trött på både människor och ord ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar