När hon kom hem efter arbetsdagens slut var hon också omgiven av människor.
Ibland kunde hon säga att hon ville åka till en öde ö och vara där alldeles ensam. Det händer att jag förstår henne. Skillnaden mellan henne och mig är dock att jag får lite andningsluft eftersom jag mestadels är ensam med katten här i mitt hus. Mestadels. Då kan jag liksom pusta ut.
Folk kan ju vara jättejobbiga! Jag tog bort mitt förra inlägg om lite trista erfarenheter från en samarbetspartner. Det är sagt, men behöver ju inte ligga kvar. Man får räkna med att alla inte är vana vid att samarbeta och att speciellt äldre män ibland tror att det enbart är de som ska bestämma allt. Inte har de heller någon känsla för när tiden har gått ifrån dem, och de borde lägga av.
När jag har utbildat människor i turism har jag sagt att de ska se upp i bussen. De människor som sätter sig längst fram i bussen vill ibland - om de inte är åksjuka - dominera på något sätt, och de som sätter sig längst bak vill ibland tramsa - och dricka medhavda drycker! Var sätter du dig?
Sedan kan äldre herrar som har varit/är föreningsaktiva och/eller politiskt aktiva vara ganska svåra att ha att göra med. Mer än en gång har det hänt mig att sådana har gett kontraorder till chauffören när jag har sagt vart vi ska åka. De tror sig nästan alltid veta bäst!
Som anställd får man naturligtvis inte säga vad som helst till en kund. Men som egenföretagare behöver man faktiskt inte vara lika försiktig! Skönt är det! Man ska inte behöva torka på sig vad som helst i ett servicejobb!
Och, som sagt, min gamla mosters idé om en öde ö är kanske inte så tossig ibland!
Vy från Öland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar