Idag har jag inte ont

När man har ständig värk någonstans, upplever man de dagar då man inte har värk som de speciella dagarna. Jag har haft en fruktansvärd (ja verkligen fruktansvärd) värk vid mitt ena knä på morgnarna en ganska lång tid. Men sedan när jag har börjat röra på benet har det lättat. I morse vaknade jag, och då hade jag inte haft ont. En ovanlig morgon.
Jag tänker på katten Bellman som liksom rasade ihop väldigt snabbt i slutet. Det kanske blir så med en själv också att man bara rasar.
Det har inte varit mycket trädgårdsarbete för min del i sommar. Lite gräsklippning i början av sommaren. Kan jag försöka gå ut och ta lite kvistar de närmaste dagarna?
Livet förtätas, som jag skrev häromdagen. Det blir till detta enda att försöka komma igenom dagarna.
Jag måste fortfarande sköta skrivarklubbens ordförandeuppgifter med information, utskick av Groblad, ordnandet av möten och aktiviteter och styrelsemötena hemma hos mig. Detta tar så pass mycket tid att jag inte riktigt orkar med ett socialt liv i övrigt.

Men jag har anmält mig till ett par officiella inbjudningar idag för att försöka komma loss. Guidningarna som var inbokade i år avbokade jag.
Många saker i livet börjar ligga långt tillbaka i tiden nu. Det är snart tjugo år sedan vår mor lämnade jordelivet och mer än tjugotre år sedan vår far dog.

Jag blev inte änka efter min ungdoms pojkvänner, som nu är döda sedan flera år.
Och inte blev det något mera hållbart av den relation jag levde i av och till under arton års tid. Han är också borta, redan sedan fyra år.
Tiden löper på.
Vissa situationer står fortfarande i klart ljus i minnet. Vissa minnen smärtar ännu efter många, många år.
Vissa saker borde kanske ha gjorts. Eller också borde de inte ha gjorts.
Vi har inte facit. Den insiktsfulla domen tillhör framtiden.

Och nu är det för sent att sitta mer på altanen i år.

Höst i trädgården.