Moderaterna har blivit till de gamla Moderaterna igen, och så har de ju fått en ny partiledare, som möts av medlemmarnas starka applåder. Hur länge sedan är det som Anna Kindberg Batra fick sådana? När tystnade de? För nog var hon också applåderad en gång?
Applåderna skrämmer mig, för det finns alltid ett mycket litet steg mellan applåder och buarop. Idag röd i morgon död, som bekant.
Många har fått ge sig av från värmen ut i kylan.
Håkan Juholt sitter nu som ambassadör på Island och förtalar Sverige och utvecklingen här.
Mona Sahlin finns inte längre på den politiska kartan.
Den värme som har strömmat mot någon har förbytts i iskyla. Och det kan gå snabbt och vara ganska obegripligt för den det gäller.
Jag vet inte om det har blivit lättare att plocka bort människor från deras poster idag än tidigare, men nog är det många politiker som kastas ut, ibland undrar man om de som kastar vet vad de kastar bort i form av kompetens och kunskaper.
Folkets jubel skrämmer mig, för det byts så lätt ut mot motsatsen.
På samma sätt skrämmer mig miljöer där man sätter stämplar på folk. Han/hon är SÅ bra! Vem är inte SÅ bra? Vem är rent av dålig?
Svart och vitt, svart eller vitt. Jag föredrar ett mera balanserat förhållningssätt! Fast jag tyckte att Håkan Juholt gjorde bort sig i det offentliga rummet flera gånger...
2 kommentarer:
Katharina den Stora konstaterade insiktsfullt:
-Samma bönder som nu vördnadsfullt faller på knä vid vägkanten och gör korstecken när jag passerar, skulle under andra omständigheter lika gärna kunna slita mig i stycken.
Alltså inget nytt fenomen. Jag förstår att du saknar Bellman djupt. Katzen sind die wahren Menchen!
Tocke
Jo, jag saknar den lille katten! Det är så tomt och ensamt nu!
Skicka en kommentar