Inte på riktigt

Det är inte ofta jag ser tv-gudstjänsterna nu för tiden, men idag kom den i repris efter ett annat program, så jag tittade lite förstrött.
Den väckte tankar hos mig. Jag har ibland funderat över så många saker i mitt liv som jag har upplevt som en sorts skådespel,som inte är på riktigt. Fester som man har varit på,ytligt umgänge och inte minst livet inom Svenska kyrkan.Det var liksom alltid ett anpassat spel av hur saker bör vara, inte av hur de egentligen är.
Så var det väl också med kärlekens väg där. Den gick man när den inte föll utanför ramen.

Jag ber inte ofta, för jag har en tidig upplevelse som har gjort mig rädd för att bli bönhörd. Det kan man säkert bli, tror jag nämligen,men vi kan inte själva veta hur, och vilken väg Gud ger oss.

Som barn var jag till slut lite för gammal för att suga på tummen, trodde jag, men det var jag säkert inte ensam om. Fast man lämnade ju aldrig ut sig själv i min barndom.
Jag försökte sluta, men det gick dåligt. Då bad jag Gud om hjälp.
Dagen efter hade vi en lek, där en av oss stod vänd mot väggen och av någon anledning (jag minns inte varför) kom de andra fram och dunkade denna i ryggen. När jag stod där vänd mot tegelväggen kom dunkandet lite snabbt, och jag slog i ansiktet med tänderna så att framtänderna blev lösa.
Då gick det inte att suga på tummen, och jag slutade! Detta blev för mig en mycket konkret bönhörelse och en insikt i att Gud kanske hjälper oss, men han, och inte vi själva, bestämmer hur.
(Tänderna har jag ännu kvar, de växte fast igen!)

Kanske ser Gud också i vilken kärlek vi kommer att leva i Jesu efterföljd.
Han kanske inte ser till det passande eller till vår bekvämlighet vid det valet!?
Livet går mot sitt slut. Det är bara tid för begrundan och eftertanke nu, inte för nya val och vägar. Domen kommer senare.