Men nu till pianospelningarna. Jag började ta lektioner när jag var nio år, och jag fick gå långt till lektionerna. Efter ett par år fick jag komma till Törnbloms pianoskola. Det var fint och väl ansett! Jag hade inte ägaren, Inga Törnblom, själv som lärare utan en annan, men vi fick ibland spela upp för henne. Plågan i detta var de hemska uppspelningarna för publik, som förstörde spelningen för mig. Jag hatade dem!
Nåväl, nu kan jag uppskatta att jag fick gå igenom sex år plus ett år på gymnasiet med denna skolning. Jag blev aldrig bra, men lärde mig ju lite, så att jag nu- då jag inte har spelat på många år-ändå kan spela några enkla melodier.
På Törnbloms var det inte bara pianospelning, utan vi fick lära oss skalor och annat om hur musiken och olika musikstycken var uppbyggda, och vi fick lära oss om olika epoker och kompositörer.
Kanske är det först nu, när jag tittar tillbaka på gamla anteckningar och läxor som jag inser vilken fin och gedigen utbildning detta var. Den gången den pågick kändes den ofta som ett tvång.
Tyvärr fick jag kasta en hel del noter och en värdefull anteckningsbok vid upptäckten (1986) att fyra små kattungar, till en början, hade förväxlat lådan med noter med kattlådan! De drypande noterna var ingen höjdare!
Men mycket finns kvar. Och idag har jag spelat på mitt ganska nystämda piano. Det är fint! Ett Hoffmann Wien! Tänk att man så sent ska lära sig uppskatta vad föräldrarna bidrog med.
Och vid millenieskiftet tog jag faktiskt 20p (nu 30p) vid Växjö universitet (nu Linnéuniversitetet) i Musikvetenskapliga fält. Jag läste på halvtid i två terminer, samtidigt som jag läste tyska på dåv.Blekinge högskola på heltid. Det gäller att vara sysselsatt i kriser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar