De senaste åren har flera av mina vänner lämnat jordelivet. Och de har inte varit gamla, flera var yngre än jag. Om man nu vid min ålder har brist på väninnor för att de har dött, hur skulle det då inte vara om man blev 90 år gammal. Jag blir så trött när någon har dött.
Jag känner mig som om jag var i en brytningstid. Och jag vill inte vidare utan tillbaka. Jag vill hämta tillbaka den person jag en gång var - så gott det nu går- genom att lyssna på min musik,läsa min litteratur och ägna mig åt konsten. Allt detta som flera människor i min omgivning i åratal har fått mig bort ifrån. Detta utan att det har varit avsiktligt,det har bara blivit så, för de har inte haft samma intressen.
Vissa perioder orkar jag nästan inte alls lyssna på musik. Det är som om musiken väcker något i mitt inre som jag inte orkar med. Då är det tyst här hemma. Samtidigt vet jag ju hur läkande musik kan vara. När musiken flödar igen, då är jag också på väg att komma på fötter.
Ibland måste man lämna någon eller något.Med risk för alltför skadlig inverkan på ens liv, måste man gå. Vända åt ett annat håll, ensam.
Har du upplevt att du lever ett konstlat liv? Att det inte är på riktigt som om du deltog i ett skådespel? Så har jag känt det ibland.
För ett tag sedan läste jag lite i några gamla dagböcker från min barndom, och något slog mig väldigt hårt i det jag läste. Jag var så väluppfostrad och så inlärd på hur en dotter skulle vara och vad hon skulle säga, så jag kan omöjligt ha sett verkligheten! Den var kanske inte så som jag beskrev den i mina dagböcker. Vi var sådana, vi som fostrades på 1940-50 talen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar