Hon hade mördat sin man!

Vid sidan om mig här på skrivbordet ligger pärmen med mina meriter, det vill säga de som är före 1999. Sedan har jag en pärm för tiden efter.

Den innehåller skolbetyg, kursintyg/betyg,(bland annat från Poppius journalistskola 1992) akademiska betyg och examina, tre stycken, den sista 2003 finns i den andra pärmen, då jag var 60 år gammal. Det var nämligen så att i samband med att min dotter ansökte om sin fil.kand.examen vid Stockholms universitet/Mitthögskolan, kom jag på att det faktiskt fanns en ny examen som hette Högskole-examen och som jag med råge uppfyllde kraven för, så då tog jag ut den.
I pärmen finns också mängder av fortbildningskurser, tjänstgöringsbetyg och intyg om massor av förtroendeuppdrag, politiska, fackliga och i olika föreningar.
Däribland finns också ett intyg om att jag var söndagsskollärare i Limhamns församling ett tag på 1960-talet. Detta berodde inte på någon större religiös övertygelse om att göra kristendomen känd, utan var rent praktiskt för att jag tänkte söka in till lågstadielärarutbildningen på den tiden. Men så blev det inte, för jag har ju varit folkhögskollärare (till utbildningen också), adjunkt på AMU-gruppen och högstadielärare och så rektor i åtta år på två olika folkhögskolor.

Bland de olika anställningarna, allt ifrån vikarierande mentalskötare, skötare inom långvården, lärartjänsterna,
tjänsten som föreståndare för kortkurserna på folkhögskolan här, frilansreporter, reseledare,rektorstjänsterna och timlärare på lågstadiet för invandrarbarn och timlärare för analfabeter i Lunds kommun och så - det jag vill komma fram till - finns intyg om att jag varit lärare för två mentalpatienter, som jag undervisade på sjukhuset, där de var intagna.
Den ena var en kvinna och verkade vara en lugn och stillsam dam.

En dag bad hennes läkare att få tala med mig. Han undrade om jag visste varför hon var på sjukhuset. Det visste jag inte. Jo, hon hade mördat sin misshandlande man. En dag hade hon skjutit honom med den pistol han hade gömd under huvudkudden,  som han tydligen brukade hota henne med.
Nu skulle hon, efter ett antal månader, skrivas ut från sjukhuset, men nu hotade hans släktingar att de då skulle mörda henne, så det fick dröja med utskrivningen.
Hur det gick vet jag inte, och jag minns inte heller hur länge jag hade henne i undervisningen. Men jag var varken förskräckt, rädd eller förvånad. Hon verkade inte särskilt mordisk.

Detta är många, många år sedan.
Och allt eftersom tiden har gått, och jag har blivit äldre, har jag mer och mer förstått kvinnan ifråga!