Egentligen tror jag inte att vi behöver be till Gud, för jag tror att Gud ser oss och hör vår tysta bön, ja ibland vårt hjärtas bön utan att vi kanske själva är medvetna om den.
Men så kommer ett yttersta nödläge. Då ber jag också. Nu måste jag få se Vägen, jag kan liksom inte bara sitta låst till kropp och själ!
Och så dyker det upp skrivna ord om en konflikt som jag tar klar ställning i. Ord som jag far illa av, skrivna av någon som borde stå mig nära.
Jag tror att detta var ett bönesvar. För det finns gränser för vilka man kan hålla i handen!
lördag 2 augusti 2014
Att älska är att se
Det borde vara en självklarhet att man inte kan känna sig älskad om man inte känner sig sedd. Samma sak att man inte kan älska någon i djupet utan att se denna någon i djupet, eller hur?
Jag undrar hur många människor som lever ett helt liv utan att synas eller utan att bli sedda. En del gör allt för att dölja det som de tycker är deras rätta jag. Omständigheterna kanske kräver det. Eller man kanske förmedlar en yttre bild så starkt att denna blir till ens sanna identitet för andra.
Kan man älska en person som går på tvärs mot ens egna värderingar? Om personen ifråga gör det delvis i vissa, inte så viktiga frågor, kanske det går. Men gäller det hjärtefrågor kan det vara svårt.
Jag har undrat i sommar om mina svårigheter att gå är symboliska. Jo, jag kan gå, men det går långsamt! Kan det vara så att man kommer till någon sorts vägs ände, då det säger precis stopp. Eller man kan kanske inte förflytta sig framåt för man är osäker på om man går rätt.
Jag undrar om jag snart kan börja gå som vanligt igen...
Jag undrar hur många människor som lever ett helt liv utan att synas eller utan att bli sedda. En del gör allt för att dölja det som de tycker är deras rätta jag. Omständigheterna kanske kräver det. Eller man kanske förmedlar en yttre bild så starkt att denna blir till ens sanna identitet för andra.
Kan man älska en person som går på tvärs mot ens egna värderingar? Om personen ifråga gör det delvis i vissa, inte så viktiga frågor, kanske det går. Men gäller det hjärtefrågor kan det vara svårt.
Jag har undrat i sommar om mina svårigheter att gå är symboliska. Jo, jag kan gå, men det går långsamt! Kan det vara så att man kommer till någon sorts vägs ände, då det säger precis stopp. Eller man kan kanske inte förflytta sig framåt för man är osäker på om man går rätt.
Jag undrar om jag snart kan börja gå som vanligt igen...
fredag 1 augusti 2014
Somrar
Det skulle vara ett program om 70-talet på tv, men jag orkade inte se det. Dock väckte det tankar hos mig, och så kom jag att tänka på mina somrar genom livet som har tett sig så olika vid olika tider.
Som barn åkte jag med mostrar till en moster och morbrors sommarstuga vid Drevviken vid Trångsund i Stockholm. Där lärde sig min lillebror och min kusin att simma. Stugan- nu ersatt av lyxvillor- låg på ett berg, och vi åt frukost i en ekbacke vid ett ekbord med utsikt över sjön. Det var bara fem minuters väg till badet. Jag åker dit ibland när jag är i Stockholm. Badet har inte förändrats. Husets enda bil, i slutet en Mercedes, hade husets herre som arbetade i stan. Så vi gick långa vägar till affären med en skrinda, där vi hade matvarorna. Ibland åkte vi in till lägenheten i stan. Först vid Gullmarsplan, men senare till en stor paradvåning på Östermalm. Jag visste inget annat än denna ganska avskärmade tillvaro i bekvämlighet med de närmaste omkring mig.
När jag blev äldre jobbade jag på somrarna. Från nitton års ålder som vikarierande mentalskötare. Sedan åkte jag ner till fästmannen i Italien, tills jag träffade en svensk man och gifte mig.
Då följde ett ganska stort antal år med tältande och båtliv. Vi for ut i Europa med tält, och alla som känner mig vet att jag helst bor på fyrstjärniga hotell. Ibland avbröt vi tältandet och tog in på ett sådant för att jag skulle hämta andan.
När vi hade skilt oss bestämde jag mig för att aldrig tälta igen!
De första åren gjorde jag en del utlandsresor.
Efter några år började jag jobba som reseledare ute i Europa och i Sverige. Barnen var ju båda vissa veckor hos sin far. Det gjorde jag också första året efter flytten till Stockholm, men sedan hade jag dubbelboende i nio år och efter 1992 var jag här i mitt hus på sommaren.
Efter tillbakaflytten hit har jag rest i Sverige och besökt barnen på olika håll och annan släkt och haft folk här.
De sista åren har jag praktiserat samboskap till en del av sommaren frånsett att jag sedan 2010 har arbetat som guide i Blekinge.
Men den här sommaren är inte rolig! Jag har alltså så svårt att röra mig, och även om jag har haft sällskap här i fyra veckor blir jag isolerad när jag varken kan åka iväg eller bjuda hit folk.
Guidning är i nuläget otänkbart.
Det är faktiskt bara riktigt, riktigt tråkigt...även om jag har en skön trädgård att vistas i och inte så långt till havet.
Som barn åkte jag med mostrar till en moster och morbrors sommarstuga vid Drevviken vid Trångsund i Stockholm. Där lärde sig min lillebror och min kusin att simma. Stugan- nu ersatt av lyxvillor- låg på ett berg, och vi åt frukost i en ekbacke vid ett ekbord med utsikt över sjön. Det var bara fem minuters väg till badet. Jag åker dit ibland när jag är i Stockholm. Badet har inte förändrats. Husets enda bil, i slutet en Mercedes, hade husets herre som arbetade i stan. Så vi gick långa vägar till affären med en skrinda, där vi hade matvarorna. Ibland åkte vi in till lägenheten i stan. Först vid Gullmarsplan, men senare till en stor paradvåning på Östermalm. Jag visste inget annat än denna ganska avskärmade tillvaro i bekvämlighet med de närmaste omkring mig.
När jag blev äldre jobbade jag på somrarna. Från nitton års ålder som vikarierande mentalskötare. Sedan åkte jag ner till fästmannen i Italien, tills jag träffade en svensk man och gifte mig.
Då följde ett ganska stort antal år med tältande och båtliv. Vi for ut i Europa med tält, och alla som känner mig vet att jag helst bor på fyrstjärniga hotell. Ibland avbröt vi tältandet och tog in på ett sådant för att jag skulle hämta andan.
När vi hade skilt oss bestämde jag mig för att aldrig tälta igen!
De första åren gjorde jag en del utlandsresor.
Efter några år började jag jobba som reseledare ute i Europa och i Sverige. Barnen var ju båda vissa veckor hos sin far. Det gjorde jag också första året efter flytten till Stockholm, men sedan hade jag dubbelboende i nio år och efter 1992 var jag här i mitt hus på sommaren.
Efter tillbakaflytten hit har jag rest i Sverige och besökt barnen på olika håll och annan släkt och haft folk här.
De sista åren har jag praktiserat samboskap till en del av sommaren frånsett att jag sedan 2010 har arbetat som guide i Blekinge.
Men den här sommaren är inte rolig! Jag har alltså så svårt att röra mig, och även om jag har haft sällskap här i fyra veckor blir jag isolerad när jag varken kan åka iväg eller bjuda hit folk.
Guidning är i nuläget otänkbart.
Det är faktiskt bara riktigt, riktigt tråkigt...även om jag har en skön trädgård att vistas i och inte så långt till havet.
Vårt behov att hänga med och vara tillhöriga
Just nu pågår Prideveckan i Stockholm. Jag har aldrig varit där, men jag är lite tveksam till om den gagnar saken, nämligen allas lika värde och rättigheter. Att göra kärlek översexualiserad och ta fram en bild av lössläppthet är kanske inte det man förknippar med den sanna kärlek som ligger till grund för exempelvis ett äktenskap. Bör ligga till grund för! Vad är det som Pride hyllar?
Nej, jag är tveksam.
Men fenomenet att nu alla ska visa sin vidsynthet och tolerans (!) är märkligt och anmärkningsvärt. Nu sjunger PK-folket samma melodi igen.
Det är väl troligen samma PK- folk som visar sin intolerans och stör SD:s möten och skriker mot Svenskarnas parti och som applåderar kyrkklockor som ringer för fara.
Kyrkklockorna bör ringa för fara! För PK-folkets förmåga att bara hänga med. För denna hänga-med mentalitet visar inte alls på vidsynthet. Den visar på en mycket farlig egenskap av följsamhet, en egenskap som gör att personer som Hitler och andra diktatorer kunde/kan få makt och följeslagare.
Den dagen det inte behövs några Pridefestivaler kan vi notera ett jämlikt samhälle vad gäller homosexuellas rättigheter och synen på alla människors likhet! Och den dagen alla har rätt att yttra sig och hålla möten har demokratin fått ett grepp i vårt land.
Nej, jag är tveksam.
Men fenomenet att nu alla ska visa sin vidsynthet och tolerans (!) är märkligt och anmärkningsvärt. Nu sjunger PK-folket samma melodi igen.
Det är väl troligen samma PK- folk som visar sin intolerans och stör SD:s möten och skriker mot Svenskarnas parti och som applåderar kyrkklockor som ringer för fara.
Kyrkklockorna bör ringa för fara! För PK-folkets förmåga att bara hänga med. För denna hänga-med mentalitet visar inte alls på vidsynthet. Den visar på en mycket farlig egenskap av följsamhet, en egenskap som gör att personer som Hitler och andra diktatorer kunde/kan få makt och följeslagare.
Den dagen det inte behövs några Pridefestivaler kan vi notera ett jämlikt samhälle vad gäller homosexuellas rättigheter och synen på alla människors likhet! Och den dagen alla har rätt att yttra sig och hålla möten har demokratin fått ett grepp i vårt land.
Någonting jag inte minns
Så fort jag hade vaknat visste jag det. Jag hade haft en dröm som jag borde minnas. Det finns liksom kvar en sorts stämning inom mig, men drömmen den kan jag inte komma åt.
Det där som finns inom oss kan dyka upp plötsligt. Som när man hör en melodi från det förflutna och så får man en hel kedja av händelser serverade i sina minnen.
Jag bär tveklöst på mycket. Ibland känner jag det starkt. Många separationer, många uppbrott, många ändrade vägar i livet.
Kanske var det därför jag envist höll fast vid mitt hus här i Blekinge när jag jobbade i Småland. Det var till salu när vår far dog, men då backade jag och behöll det. På något sätt blev det för mycket med en nära anhörigs död och ett hus som såldes. Det var ju tur att jag hade gjort så när jag sedan kom bort från tjänsten jag hade. Då kunde jag återvända hem, och detta var mycket glädjande och positivt. Jag fick också möjlighet att komplettera min lärarutbildning till att även passa högstadiet ämnesmässigt. Den tyska jag läste in visade sig ju vara en guldgruva, den gav mig både glädje, jobb och senare guideuppdrag. Inget ont utan att det har något gott med sig, som bekant.
Men hur var det med drömmen? Jag känner att den sade något viktigt till mig. Undrar om den dyker upp under dagen.
Det där som finns inom oss kan dyka upp plötsligt. Som när man hör en melodi från det förflutna och så får man en hel kedja av händelser serverade i sina minnen.
Jag bär tveklöst på mycket. Ibland känner jag det starkt. Många separationer, många uppbrott, många ändrade vägar i livet.
Kanske var det därför jag envist höll fast vid mitt hus här i Blekinge när jag jobbade i Småland. Det var till salu när vår far dog, men då backade jag och behöll det. På något sätt blev det för mycket med en nära anhörigs död och ett hus som såldes. Det var ju tur att jag hade gjort så när jag sedan kom bort från tjänsten jag hade. Då kunde jag återvända hem, och detta var mycket glädjande och positivt. Jag fick också möjlighet att komplettera min lärarutbildning till att även passa högstadiet ämnesmässigt. Den tyska jag läste in visade sig ju vara en guldgruva, den gav mig både glädje, jobb och senare guideuppdrag. Inget ont utan att det har något gott med sig, som bekant.
Men hur var det med drömmen? Jag känner att den sade något viktigt till mig. Undrar om den dyker upp under dagen.
När någonting skaver
Vi har nog alla saker i våra liv som vi inte riktigt har rett ut, och som vi tycker att vi borde reda ut.
Detta kan bli som att gå med en sten i skon hela tiden. Det skaver och skaver.
En gång skrev jag att jag önskade att någon pekade och sade
-Gå dit! Gör detta!
Jag erkänner att jag har förfärligt svårt att se hur jag ska handskas med mina vägar i livet. Ofta står jag som ett levande frågetecken.
Ibland kan jag uppleva att jag går fel i ett rent fysiskt illabefinnande. Jag får ont någonstans, jag kan bli yr och det är som om min kropp talar om det min hjärna inte tar in.
Det är så lätt att lunka på, att lunka med, att inte ändra kurs, att inte fundera över om det är rätt kurs.
Är det inte det?
Detta kan bli som att gå med en sten i skon hela tiden. Det skaver och skaver.
En gång skrev jag att jag önskade att någon pekade och sade
-Gå dit! Gör detta!
Jag erkänner att jag har förfärligt svårt att se hur jag ska handskas med mina vägar i livet. Ofta står jag som ett levande frågetecken.
Ibland kan jag uppleva att jag går fel i ett rent fysiskt illabefinnande. Jag får ont någonstans, jag kan bli yr och det är som om min kropp talar om det min hjärna inte tar in.
Det är så lätt att lunka på, att lunka med, att inte ändra kurs, att inte fundera över om det är rätt kurs.
Är det inte det?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)