Efter gårdagen förstärktes känslan av att vara helt oskyddad hos mig. Man kan inte lita på myndigheterna i coronapandemin. Vi som är äldre är ju de som mest har dött.
Man kan inte heller lita på att man får sanningen i Sveriges mest uppmärksammade mord. För det är nog väldigt få som tror att vi har fått detta. Och den där otäcka känslan av att man döljer något mycket obehagligt kommer ju över en.
Känslan av skyddslöshet förstärks naturligtvis av mitt privata trauma från i februari/mars när jag insåg att jag blev så illa behandlad för att jag skulle gå och lämna en relation där det redan fanns en ersättare för mig.
Det hade varit jobbiga tio år, men en sak trodde jag, trots allt, på. Han skulle ta hand om mig om jag blev sjuk, precis som hans far hade gjort med hans mor. Detta upprepades ständigt för mig.
Men när mina krafter gick ner, tog han in en annan tant i sitt liv.
Detta hade inte funnits på kartan. Aldrig hade jag trott att ett sådant svek var möjligt. Detta förstärker naturligtvis känslan av att vara oskyddad och att inte kunna lita på andra människor. Och samtidigt så var det ju en historia med ständiga exempel på svek och illojalitet. Så hur kunde jag vara så blind? Så länge.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar