Sanningen

Det blev en lite konstig midsommarafton, där planerna gick om intet. Vaknade av att det ösregnade och åskade framåt förmiddagen och hade klart missat en tidig frukost på altanen som planerat. Strax efter ringde min kusin från deras sommarhus där han och frun är.
Jag var ensam, men hade kontakt med barnen och med svägerskan/min bror och med fb-vännerna.
Det blev inget ätande på altanen, för vädret bestod mest av kraftigt regn blandat med åska.
Och så började de sentimentala tankarna. Tio år är tio år, och nu brukade Mr vara här. Undrade hur det kändes för honom att gå förbi järnvägsstationen sådana här dagar. Han brukade ju hålla rätt på vad som hade hänt när. Fick han nu vara i en stenöken i stället för i den lummiga grönskan här? Eller i en park någonstans? Jag vet inte. Det finns kanske någon trädgård i den nya kvinnans liv. Jag tyckte ändå lite synd om honom.
En del av dagen gick sedan åt till mejlväxling där vi fortfarande inte var överens om skuldfrågan i avslutet på vår relation
Jag känner mig utmanövrerad, och han kände sig avvisad. Så kan det vara när människor inte förmår kommunicera med varandra! Och efter ett par veckors pågående (?) i mars konstaterade han "ingen återvändo" i den nya relationen. Och nej, hon är nog inte gravid!

Nåväl i dessa lite nostalgiska tankar om tio års förflutna skulle jag leta efter en bild i ett annat sammanhang. Samtidigt tittade jag på bilder från midsomrarna.
Och döm om min förvåning! Sanningen var inte alls tio midsomrar utan fyra av tio möjliga. 2011, 2013, 2014 och 2016. Resten hade vi varit ovänner eller näst intill. Detta var den osminkade sanningen! Tur att man har dokumentation när sentimentala tankar i isoleringen försöker ockupera förnuftet!
Förra året var jag bjuden till en gammal väninna, som nu bor på äldreboende. Hon är 94 år gammal. Bilden därifrån.