Jag måste göra en rättelse. Det där äldre paret som jag skrev om, som var förlovade sedan många år, fick ju, enligt mig, relationen förstörd genom att en annan kvinna gjorde inviter till mannen. Hon skadade sig sedan i motionsspåret, och jag skrev att det kunde vara karma.
Nu har jag fått veta att detta att hon gjort inviter var en lögn Det var mannen, ringprydd och med fästmön långt borta, som hade tagit initiativet till den nya relationen. Så jag måste alltså rätta detta. Sedan kan man ju tänka vad man vill om en man, vars fästmö är dålig och inte kan ta emot besök, som utan att först bryta upp inleder en ny relation och är så otrevlig mot sin fästmö att hon lämnar honom.
Hade han tänkt att de skulle vara tre i relationen?
Nu tycks det ha gått snabbt. För nu finns det ingen återvändo, säger han. Det fanns nog ingen som hade tänkt sig en sådan ändå. Men det konstiga är att jag har hört att han saknar sin gamla fästmö mycket! Vad säger den nya kvinnan om det?
Dessa kärlekshistorier mellan åldringar är ibland rätt löjliga, tycker jag. Visst kan man bli förälskad även som gammal, men handlar det inte ofta snarast om rädslan för att vara ensam?
Nu ska jag lägga mig, för jag har feber och känner mig sjuk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar