Vart tog åtta år vägen, då jag (vi)kämpade för att bli det vi, som vi aldrig lyckades bli? Till slut stod misslyckande skrivit i rödtext framför mig, och det fanns absolut ingen möjlighet till en fortsättning om jag skulle överleva. Jag kände mig då totalt energilös och kunde knappt gå. Nu är jag lite bättre, även om jag är stel i benen och har svårt att gå ledigt. Men det kommer nog bli bra igen!
Så är man där igen i någon sorts identitetsförlust. Från att ha varit uppbunden är jag- gamla människa- plötsligt singel igen.
Det krävs mycket för ett fungerande VI. Jag har sett många döda relationer hos gamla par, där man kanske önskar att de hade lämnat varandra tidigare i livet, och då kanske fått nytt liv. Några dör tidigt. Det är som om avsaknaden av kärlek och seende slukar deras livskraft.
För att uppleva en vi-känsla måste man uppleva att man ser någon inifrån och att denna någon ser en själv.
Sådana relationer borde vara fridlysta och skyddade, oavsett vem, när eller hur de drabbar, för de är Kärleken och Gud är kärleken i världen! Den kärlek som borde rädda människorna och världen från ondskan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar