En stor del av mitt yrkesverksamma liv har jag på heltid ägnat åt undervisning av invandrare/asylsökande i svenska och samhällskunskap.
Detta betyder att jag på nära håll ibland har sett vad väntan på asyl och eventuella avslag gör med människor. Det är mycket lätt för mig att förstå att människor som har kontakt med dem som går i väntan eller har fått avslag engagerar sig, för jag tror knappast att någon som lever nära någon som lider så kan lämnas oberörd.
Men hur är det annars? Är det så att vi på något sätt blir/har blivit vaccinerade mot världens ondska? Vi reagerar kanske inte längre. Jag tänkte på det när jag häromdagen såg ett TV-program om hur man kidnappade barn som sedan fick köpas loss.
Men tänk er själva om det var våra barn eller barnbarn!
Vad är det som gör att vi så sällan reagerar?
När det gäller att samla in pengar på stora galor till förmån för Världens barn, då hänger vi med, som om det skulle behövas ett kommersiellt jippo för att vi skulle känna för barnen. Men annars, i vardagen, inför det vi ständigt matas med, vad händer med oss?
Har våra hjärtan blivit helt tillslutna?
Jag tänker så även i mitt eget privata liv, där jag har fått en sorts försenad reaktion. Det är som om en dörr stängs till mitt inre när något drabbar mig eller när någon dör, och reaktionen kommer först långt senare när händelsen har kommit lite på avstånd.
Vi orkar kanske inte rent mentalt. Världen och livet har blivit för obarmhärtiga mot oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar