Två gånger i mitt liv har jag varit utsatt för att vara föremål för omfattande skriverier i media. Sedan har det varit lite annat vid debatter, men de här två tillfällena var värst.
Det första var när jag var i slutet av min rektorstjänst på Oskhmns fhsk. Jag gick själv till pressen, och jag tyckte nog att de var neutrala i konflikten, Ett par år senare, när jag skrev om händelsen i ett litet häfte, fick jag förstasidesrubriker och stort utrymme. Men det var ändå obehagligt. Jag minns att jag satt hos en hårfrisörska i Sundsvall, där jag var för att passa dotterns katter medan hon var ledare på ett ungdomsläger för Röda Korset, och jag jagades av journalister. Jag hade inte ens tillgång till de tidningar där de skrev om mig där jag var. Ja, de fanns kanske på biblioteket, men dit gick jag inte. På samma gång var jag jagad och skyddad. Efter allt när jag hade fått den fallskärm jag begärde sjönk jag ihop av trötthet och tillbringade mycket tid liggande på min sjumannasoffa med tysta telefoner! För så blir det nog ofta. Telefonerna tystnar frånsett från de allra närmaste vännerna.
Men jag repade mig och kom på fötter igen!
Förra året öppnade jag- intet ont anande- en debatt om Prides utformning. Drevet blev oändligt, tyckte jag. Jag hade aldrig i hela mitt liv kunnat föreställa mig att detta var så kontroversiellt. Jag ville ju bara diskutera utformningen som jag anser skapar fördomar i stället för att ta bort dem.
Nu var det riktigt obehagligt för jag utsattes för misstolkningar, rena förvrängningar, allehanda epitet för att vara trångsynt och för att vara homofob. Inget kunde vara mera fel! Jag har debatterat för homosexuellas rättigheter i många år. I hela detta drev kände jag mig helt rättslös.
Och- vad händer med en efter något sådant?
Själv drar jag mig för sociala sammanhang. Jag vill helt enkelt inte träffa folk i onödan. Man tror att det hela rinner av en, men jag har svårt att tro att det gör detta för någon. Tvärtom så är man drabbad och skadskjuten.
Idag känner jag mig nästan tillbaka till normaltillstånd. Nästan, för jag har svårt att gå. Först nu kanske jag känner HUR dåligt jag mådde av att stå rättslös och misstolkad i ett kulregn.
Jag överväger att skriva en bok om mina erfarenheter i denna tid när den ene efter den andre drabbas av liknande händelser, ibland med förödande konsekvenser i deras liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar