Visst är det så att det allra mest privata är det allra mest allmänmänskliga som någon känd person sade. Men borde det inte stanna vid en själv när man sitter och berättar de mest intima detaljer om någons liv?
Trenden idag är ju att man inte drar sig ett ögonblick för att klä av anhöriga på det mest skamlösa sätt. Man gör det i böcker, och man gör det i olika framträdanden.
Igår var det Elisabet Höglunds tur att sitta i soffan hos "Fråga doktorn" och berätta om i vilken misär hennes nu döda syster levde. Varför? Om hon nu känner skuld behöver väl inte hennes syster kläs av inför hela svenska tv-publiken för det? Om syftet var att påverka myndigheter borde hon väl kunna göra detta med större diskretion. Vad hade hennes syster sagt om hon levde? Har hon inte något dåligt samvete för att hon berättar om sin systers misär?
Raden av dessa sanningssägare- om anhörigas liv och leverne- är idag många. Anna Wahlgrens dotters skildring av sin uppväxt, Axel Schulmans bok om sin mor, Jonas Gardells bok om sin mor med flera med flera.Marie-Louise Ekman satt i "Min sanning" och berättade om sina föräldrars destruktiva äktenskap.
Givetvis beror det på hur man skildrar sina anhöriga, men om berättelserna är förknippade med anklagelser eller pinsamma saker och den omskrivna varken vet det, för att de eventuellt är döda, eller kan försvara sig, då anser jag att det hela är ytterst integritetskränkande. Att de inte skäms!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar