För mig är det svårt att förstå att någon vill arbeta så länge som möjligt. Jag lämnade lärarjobbet när jag var 65,5 år, och det har jag aldrig ångrat. Visst, pensionen hade blivit högre om jag stannat, men lärarjobbet var alltför slitsamt och dessutom tyckte jag att 38 års heltidsarbete räckte.
Men jag gjorde annat i stället. Utbildade mig till guide och arbetade som sådan och fortsatte att läsa kurser i tyska vid universitetet, plus att jag läste en kort kurs i fransk kultur och grundkursen i latin.
Därefter har jag mest varit ordförande i skrivarklubben, och nu har jag plötsligt hamnat på politiska uppdrag igen.
Men hela tiden är det som om Livet flyter förbi vid sidan om. Jag har inte riktigt ro att på heltid ägna mig åt väsentligheter, tycker jag.
Det är viktigt att veta när man ska lämna ett jobb, tror jag. Håller man på för länge blir det lätt så att kanske både man själv och omgivningen verkligen upplever att man går på övertid. Man är någon som borde ha gått hem, men av någon anledning inte gör detta.
Efter några år tror jag att de flesta tydligt märker åldern i sin kropp och i sina minnesfunktioner och i syn som blir sämre och hörsel som avtar. Det verkar gå ganska snabbt nu.
Nu är det drygt tio år sedan jag gick i pension från lärarjobbet. Tiden går snabbare och snabbare. Jag försöker nu knyta ihop mitt livs säck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar