Egentligen tror jag att samhällsproblemen med våld och mobbning till stor del beror på att så många människor lever i fångenskap. Ja, inte så att de rumsligt sitter i fängelse utan att de är fjättrade i för länge sedan döda relationer. Eller att de lever i en annan situation som de inte ser någon lösning på, det kan vara den ekonomiska situationen eller ett jobb som de vantrivs på.
Det är tragiskt att se sådant och att samtidigt inte kunna göra något eller hjälpa någon. Och det är klart att det skapar frustrationer. Man vill loss, man vill ut, men omständigheterna gör att man sitter totalt fastlåst i sitt eget, personliga fängelse.
Det är kanske med skilsmässor som när man ska byta jobb första gången efter att ha varit på en plats i flera år. Jag minns vilken vånda jag hade då. Sedan kunde man byta, för då hade man lärt sig hur det är att hamna i nya sammanhang med nya människor och en ny bostad.
Nu menar jag inte att man ska skilja sig gång på gång, men även en nödvändig skilsmässa är en svår process. Det vet varje människa som har gått igenom den.
Jag tror att det ibland kan vara så att människor ger upp för lätt, men jag tror också att det finns många som borde ge upp och bryta upp och som kanske skulle ha gjort detta för länge, länge sedan. Trots allt har vi troligtvis bara ett liv, eller hur? Och gagnar det världen med frustrerade människor?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar