Har jag en dålig människosyn för att jag nekar att försöka bli vän med en väns mentalsjuka väninna? Är det inte min rätt att välja mina vänner själv?
Jag vill inte riskera att utsättas för märkliga samtal vilken tid på dygnet som helst, vare sig det handlar om kanariefågeln eller om hennes utvaldhet inför Gud. Har jag inte rätten att skydda mitt privatliv?
Jag vill inte ha överseende med mördare, tjuvar eller horor? Är detta fel av mig? Är jag en klandervärd människa för att jag anser att det finns en moral i det här samhället som vi bör följa?
Jag gillar inte människor som slappt låter sig omhändertas av samhälllet för att detta är bekvämast.
Är jag elak och känslolös för det?
Vi ska inte tro att vi kan leka Jesus, menar jag.
Människor som har blivit bestulna eller rånade på sina ägodelar, kränkta och bespottade av människor med mentala sjukdomar eller bokstavskombinationer, som har psykats av alkisar och mobbats av avundsjuka medarbetare har kanske insett att det inte finns skäl att låtsas vara tolerant inför folk som man faktiskt bara far illa av, som skadar och förstör för andra människor.
Jag tror att det är hög tid i vårt samhälle att vi sänker toleranströskeln rejält!
2 kommentarer:
På ett sätt håller jag oreserverat med dig. Jag är gammal högerman, och därför givetvis för massor med poliser (som dock får respektera folks integritet, inget FRA för mej, tack), starka beviskrav vid domstolar, och stränga straff för fula förbrytelser. För mord, stöld och äktenskapsbrott finns ingen ursäkt (även om det senare knappast lär regleras via lagboken, det lär finnas gott om mänskor här i landet som tycker en liten konferenssnabbis då och då gör underverk för äktenskapet).
Sen kommer det svåra: vad tycka om de som utför dessa dåd?
Nej, jag skall inte sätta mig på några höga hästar och tala om för dig hur du borde känna för att få vara en god människa. Jag blir förbaskad när någon bara snor min cykel. När jag växte upp ansåg ofta lärarna att den det var mest synd om var mobbaren, han hade det ju så svårt hemma. Jag förstod aldrig riktigt poängen, fick lust att sparka läraren i skrevet och se om de tyckte synd om mig då.
Men, sen har vi de där svåra orden uppifrån: att älska sin nästa såsom sig själv, att vända andra kinden till, osv. Vi kommer aldrig kunna bli Jesus. Ibland känns det som hans exempel mest nyttjar till att visa mig hur långt jag har kvar till det perfekta.
Vad kan en vanlig, skruttig människa då göra? Skall vi bjuda in alla våldsverkare hem på middag? Nja, det lär nog inte sluta väl. Ett steg på vägen kan vara att i alla fall propagera för en human kriminalpolitik: moderat batongpolitik och hårda straff när man gjort fel, men även mer vänsterbetonade tidiga insatser för ungdomar i riskzonerna, rehabilitering och en väg tillbaks in i samhället.
Bara jag slipper att låtsas är jag nöjd. Jag har under mitt yrkesverksamma liv arbetat en del med ungdomar på väg utför med stor tro, och också sett lyckade resultat. Men jag vill inte tvingas sjunga lovsånger över horor och tjuvar för att verka vara en god kristen. En god kristen följer lagen!
Skicka en kommentar