Bristande omdöme...

kallas det om man, som politiker, inte betalar sina räkningar, eller om man tror att skattebetalarna ska betala älskarinnans hyra, oavsett om hon kallas sambo, särbo eller kulbo/fribo. 
För övrigt anser jag att statsministerkandidater borde vara  gifta med den de lever öppet med.
Att komma och påstå att de har så ont om tid att de inte hinner sköta sin personliga ekonomi  och fylla i blanketter ordentligt är enbart löjligt.
Låt en ensamstående, förvärvsarbetande mamma med flera barn, utan RUT och ROT- avdrag, hävda något sådant om hon ska fylla i en blankett om föräldraledighet eller liknande. Att hon inte har tid!

Jag undrar just vem som har minst tid- egentligen. Vad jag har hört från folk i riksdagen är att det är ofta är urbota tråkigt på vardagskvällarna under riksdagsarbetet. Stämmer inte det?

Men varför blir människor så upprörda över denna bostadsersättning? Naturligtvis för att de jämför med sin egen livssituation.
Om en annan politiker tjänar pengar i Afrika, är detta inget som kan liknas vid det de själva gör.

Fyra inlägg idag

och ingen städning!

Det handlar om moral - inte om juridik!

Det som framgick hos de flesta debattörerna i programmet Debatt angående socialdemokraternas ledare var vad jag har hävdat hela tiden.
Denna fråga handlar inte om juridisk skuld utan om moral.
Vi kan diskutera moralfrågor hur mycket som helst, men slutligen handlar det ju om var vi själva står, och hur vi ser på en lite diffus moral. "Alla andra gör det", eller "Det är ju egentligen inte  olagligt" håller inte i alla lägen.
-Ställ bilen där, för där står ju alla andra! kunde min gamla icke-körkunniga mamma säga till mig när vi for förbi en lång rad bilar, som stod på förbjuden parkering i Malmö.
Och så gjorde jag i somras på torget i Karlskrona, när jag inför en guidning blev så glad när en bil körde ut från raden av parkerade bilar, och det blev en plats ledig.
Jag betalade snällt den ganska höga parkeringsavgiften för max två timmar, men var lite orolig att denna tid skulle överskridas med 5-10 minuter och var säker på att detta var orsaken till parkeringsboten, som jag såg på vindrutan när jag närmade mig bilen.
Men det var inte orsaken. Alla andra stod också fel, det fanns en markering var gränsen för parkering tillåten gick lite längre upp på raden! (Det kostade mig 300 kronor, ungefär förtjänsten på guidningen!)

Det är inte olagligt att knulla arbetskamrater på fortbildningskonferenser, ändå kan detta leda till skilsmässor. ( Jag har inte gjort det, men hört väninnor berätta, och jag har elva år som ledare av kurser och konferenser i mitt bagage). Skulle det hjälpa att säga att andra också gjorde det?

Många, många saker är inte direkt fel, men heller inte rätt, inte olagliga, men förödande för moralen om man ska fungera som ett föredöme! Det är detta saken handlar om.

Hoppa!

-Hoppa!
-Ja...
-Hoppa!
-Nej...
-Hoppa!
-Kanske...
-Hoppa!
-Kanske, senare...
-Hoppa!
-Måste tänka!
-Hoppa!
-När läget är bättre!
-Hoppa!
-Vänta!
-På vad?

Kan livet vara så?

- Jag har gjort ett fel!

upprepade Håkan Juholt som ett mantra nyss i P4 extra.
Han har inte förstått vad det hela handlar om. Det handlar inte om bara ett fel, utan om ett livsmönster, om en karaktär.

Det kan kanske ibland, i mycket speciella fall, vara acceptabelt att någon väntar med sanningen, VÄNTAR med, skriver jag, men det är inte den sortens lögner detta handlar om, även om Juholt visst väntade- tills kvällspressen tyckte att han skulle betala!

När slutar man vara hönsmamma?

Jag gillar inte när mina barn är i luften, speciellt inte över det stora havet till over there, och av någon outgrundlig anledning (ja, jag kan ju egentligen inte bedöma varför, för jag har aldrig varit där) så förläggs sonens/sambons semestrar alltid dit numera, sedan flera år.
Och inte gillar jag heller att jag inte begriper vilken tid de har därborta. Men visst är jag tacksam över sms mitt i natten, trots detta, när de har kommit ner på jorden igen.

Mina mycket vuxna barn är rätt trötta på mig ibland, jag vet det, för jag skulle väldigt gärna vilja ha dem under mina vingars skydd fortfarande. Och det försöker jag med, trots avståndet...

Hörde på en studiecirkel häromdagen om en familj på en gård med en massa hus, där alla bodde tillsammans, gamla som unga familjer. Spontant berättade jag då att så där hade jag också vuxit upp med min mors släkt, och därför bodde jag nu ensam. Och det är nog faktiskt sant, för jag tyckte att det var otroligt jobbigt att vara infångad och snärjd av en hel släkt.

Så, det är kanske bra som det är, med ett barn i södra Sverige och ett i Stockholm. Man får ju också gratis boende där det annars är dyra hotellkostnader. Men hönsmamma kommer jag nog alltid att vara. Och mina barn kommer nog alltid att gnälla över det. Fast hur skulle de känna det om jag plötsligt inte var det längre?

Det tickar igenkänning...

Den här sortens män, tänkte jag idag när jag såg Juholt i talarstolen och inför reportrarna. Jag känner igen sorten...Nej , det var ingen älskare, utan någon annan. Trovärdig, fläckfri, stora, sanna ögon, garanterat oskyldig till allt, vältalig och omtyckt- om nu Juholt är det.
-Problemet är bara att man blir totalt paranoid när man arbetar med TT, sade en medarbetare. För ingenting av det man upplever, sägs stämma.
Hur mår sossarnas partiledares medarbetare?
Vad kallas människotypen, bäste psykologer? De som förnekar allt-typer?