Åklagare med sexfobi?

Det är inte alltid jag ser "Uppdrag granskning", men igår gjorde jag det. Alla som såg programmet måste väl undra vad detta var för något. En liten tjej hade "vidrört" pappans penis ett par gånger och för detta hade barnen blivit omhändertagna med omedelbar verkan,och det hade blivit flera rättegångar i tingsrätt, hovrätt och förvaltningsrätt.

Börjar det inte slå över rejält nu när det gäller sexskräck? Vad händer med det stackars barnet? Hon måste ju tro att detta att vidröra en penis är något alldeles förskräckligt farligt. Och hur rädda måste föräldrar vara för att på något sätt ha en fysisk kontakt med sina barn?

När sedan den äldre åklagaren ser samlagsscener i barnens lek för att de är nakna när de ligger och leker med varandra, då måste man ju fråga sig hur det står till med åklagarens fantasi! Har vi åklagare som lider av sexfobi, eller vad är det här för något?
Ibland tror jag att yrken som kräver mycket kraft och tid när man utbildas till dem kan dra till sig fel sorts folk.
Som åklagare, domare och försvarsadvokat måste man ju inte bara ha juridiska kunskaper, utan även livserfarenhet.
Detta gäller naturligtvis också lärare, fritidspedagoger och dagispersonal, socionomer och psykologer m.fl. Man måste veta hur det kan vara i det levande livet, inte bara i böcker!
Då kanske man också kan skilja på sak och sak, och saker blir inte hur tossiga som helst.

Inte svart eller vitt utan svart och vitt

Separationer är jobbiga. Just nu tycker jag att jag dignar under dem. Först dödsfallen bland släktingar och en väninna, och så denna slitsamma relation som har valsat runt i delar av bloggvärlden.
Man hoppas och vissa dagar till och med tror man att det ska fungera. Och efter två dagar är man rosenrasande och skriker i telefonen och inser att det går käpprätt åt helvete.
Ändå finns det ju den vita sidan också. Här handlade vi, här åt vi, här var vi. Det finns sådana dagar också.
Folk undrar hur kvinnor som har blivit slagna sönder och samman kan vänta på mannen när han kommer ut från fängelset efter för detta avtjänat straff.

Jag undrar inte, för jag förstår precis mekanismerna i detta.
Nu har jag inte blivit fysiskt slagen. Inte fysiskt.

Relationer är sällan svarta eller vita, de är svarta OCH vita, det är problemet.
Men jag är trots allt inte någon som skulle ha väntat utanför ett  fängelse. Även om jag förstår varför man står där.

Lönar sig negativ marknadsföring?

Tänk om företagare skulle marknadsföra sig genom att tala om hur dåliga deras konkurrenter var? Om deras starkaste reklam för sin vara skulle vara att berätta hur usla varor de andra hade.
Det skulle nog inte ge någon framgång, eller vad tror du?

Detta borde kanske en del politikerbloggare tänka på. Man säljer inte sitt eget budskap genom att idiotförklara de andra partiernas politik!

Någon ropar

Någon ropar på någon. Under anonymitetens täckmantel försöker han få fram sitt budskap ur sitt gömställe.
Vem är han?
Det kunde vara du. Men nej, det tror jag inte längre.
En gång trodde jag...
En gång trodde jag att du skulle träda fram och slänga huvan från ditt huvud. Och alla tårar skulle torkas och all ovisshet bli vissheten som segrade.
Nu ser jag bara ett scenario; hemligheten (?) som följer med i graven.

De onda människorna - samhällets hot

Igår kväll, när jag satt där i bilen i regnet och dimman med massor av andra bilar och röd/gula koner (vad heter sådana?) i omöjliga uppställningar och provisoriska rondeller utan vägskyltar fick jag plötsligt en sådan lust att köra ut på en sidoväg och bara dra iväg- någonstans till ett annat liv, där man inte efter pensioneringen fortsätter på samma galna sätt, som man har gjort i hela sitt tidigare liv, att ha en näst intill fulltecknad almanacka. Jag tänkte att nu skiter jag i det här livet, bryter mig loss och gör ingenting, absolut ingenting. Och ofta känner jag, som har lite svårt att  komma i god tid, mig jagad av tiden. Äldre damer kommer ofta i mycket god tid.

När jag sedan körde hem lika orolig för inbrott som vanligt, tänkte jag på alla onda människor i samhället. Killar eller killgäng som rånar och våldtar, dessa fräcka typer som tränger sig in i folks hem och stjäl ägodelar som smycken som kanske betyder mycket för ägarna.

Detta samhälle har ju förvandlats till ett råttbo med en massa ondskefulla människor som man hela tiden måste känna obehag och rädsla inför. Vart är vi på väg?
Och så tänkte jag på om jag kände någon som hade haft inbrott?
Jodå, mina föräldrar, min son i bostaden och flera gånger i bilen, min moster och vänner. Detta är bara folk jag känner väl!
Själv har jag också blivit bestulen några gånger, liksom andra släktingar.
Nej, så var det inte i det här landet när jag växte upp och när jag var ung!

Bruna ränder-vad är det?

Politik är inte enstaka frågor, som man tar ställning till. Politiska partier har en ideologi som bas. Om man koncentrerar sig på de enskilda frågorna, kan man bli helt förvirrad av de politiska stämplarna eller tillhörigheten både hos företrädarna och hos medlemmarna.
Socialdemokraterna har arbetarrörelsens makt och förstatligande som grund. Produktionsmedlen ska ägas av staten, enligt deras ursprungliga idéer. På min tid som socialdemokratiskt aktiv tog man starkt avstånd från kommunisterna. Nu har Vänsterpartiet glömt att de en gång aldrig skulle ha  förnekat att de var kommunister. Detta var också en tid då de förökade sig genom delning.
Men Europas karta har ritats om, och det som förr var acceptabelt är numera inte rumsrent. Så, man måste ju anpassa sig.

Men hur är det med de bruna ränderna? Var återfinner man dem utanför deras egentliga partitillhörigheter.
Denna ideologi har en stark bas i ett Dom - och Vitänkande. Det är Vi mot Dom andra. Detta tänkande kan återfinnas på en mängd håll; politiskt, kyrkligt och på andra ställen i samhället. Detta är grunden.

 Utan detta sätt att tänka kan inga bruna ideologier utvecklas. Så hittar man detta starkt markerat på något håll, bör man kanske fundera över vad det står för. Vi och Dom är en förutsättning för över- och underordning. Vi är de överlägsna på ett eller annat sätt, Dom är de som är oss mindervärdiga.

Hur verkar man då? Vilka är arbetsmetoderna?
Egentligen vet jag ingenting inifrån så att säga, men hot lär vara en sträng på lyran. Att hota människor på olika sätt kan vara ett sätt att få makt över dem.
Antingen gillar vi de bruna ränderna eller också skyr vi dem. Skyr vi dem ska vi nog fly från sammanhang där de blir synliga.

Helvetet eller livet?

Just nu är jag glad att jag är hemma. Och för att slappna av lite skriver jag här.
Bilkörningen idag mellan mitt hem i Blekinge och Lund tur och retur till ett styrelsemöte var ett litet, veritabelt helvete. Det värsta jag har varit med om, om man nu inte räknar de gånger jag har varit med om trafikolyckor.

Resan ner gick bra den första timmen, men sedan började det småregna på den svarta asfalten och rutorna bländade. Det var jättemycket trafik och fullständigt omöjliga vägarbeten med krokiga körfält, rödgula vägmarkeringar och märkliga rondeller utan skyltar. Både på uppvägen och nervägen körde jag plötsligt mot Växjö för skyltarna om riktningen var obefintliga.
På hemvägen var det tät dimma och ett tag hade jag ingen aning om var jag körde. Var jag på vägen?
Jag kom att tänka på Pär Lagerkvists novell "Hissen som gick ner i helvetet", och tänkte att det är kanske där jag är nu.
Eller också kunde man se resan som symbolisk för mitt liv just nu. Jag har ingen aning om vart jag är på väg, om jag är på väg, vart jag vill ta vägen eller om jag bara stampar i ett ingenmansland. Dessutom är jag ju så gammal, så jag kanske inte har så lång sträcka kvar, även om mina föräldrar blev nästan tjugo år äldre än jag. Jag kan ju likna någon annan släkting.

Det enda jag önskar är att träffa på snälla människor, riktigt snälla människor, för jag har mött nog av elakt folk de sista årtiondena. Av elakt folk blir man själv också stygg och rälig, som man säger i Skåne.