Den 27 januari 1994 lämnade vår far jordelivet. Han hade fått en hjärnblödning den 23 december,men vi uppfattade det som att han var på bättringsvägen, och på sjukhuset var man igång att diskutera var han skulle placeras för rehabilitering. Men så rasade det plötsligt.
När döden närmade sig stod min bror på banken med mamma, men hann fram innan pappa dog. Jag satt på 50-års uppvaktning i Oskarshamn intet ont anande. Jag hade mobiltelefonen med mig. Mamma hade ringt till skolan, men sekreteraren hade tyckt att hon hördes så pigg och inte ringt upp mig.
Efter uppvaktningen var det styrelsemöte, och då fick jag veta att mamma hade ringt. På väg till styrelsemötet ringde jag på mobiltelefonen upp min mor. Min bror svarade, och jag fick då veta att vår far inte längre levde. Jag var då bara ett tiotal meter från dörren till sammanträdesrummet, och var tvungen att gå ditin. Vice ordföranden, som skulle hålla mötet, informerade om vad som hade hänt.
Detta var inget att ändra på vad gäller mötet, men efter detta skulle han och min kyrkoherde, tillika ledamot i AU, ha ett möte med mig, där vi skulle diskutera skolans stadgar. Jag ville gå hem,men de insisterade på att vi skulle ha mötet trots att jag just hade fått döds- beskedet.Jag kände mig inte så närvarande. Och jag har alltid känt mig skyldig, som om jag kränkte min fars minne genom att sitta på det mötet.
Efter det fanns det någon fånig fest på skolan för att fira grundarens minne. Den återkom varje år på den dagen. Men dit gick jag i alla fall inte.
Nu är båda dessa män hädangångna, var de nu befinner sig...
Och jag noterar som vanligt att jag aldrig har mött så lite medmänsklighet någonstans som inom Svenska kyrkan!
I mitt huvud skriver jag på mina memoarer. Hoppas jag hinner....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar