Vid varje Nobelfest undrar jag hur de där vetenskapsmännen eller författarna känner sig i sina uppstyltade kläder. Några bryter mot klädkoden, som den ryska nobelpristagaren som kom i långbyxor. Men de flesta anpassar sig. Allt runt omkring festen ger ju en sorts högtidlig onaturlighet. Och pristagarna är säkert ofta människor som har levt i sin egen akademiska värld, som nog inte alltid är så flärdfull.
Säkert var det många, som i likhet med mig själv, såg Patti Smiths framträdande, där hon kom av sig, som en stor befrielse. Plötsligt steg något mycket mänskligt- en nervös människa- fram inför åskådarna.
Hela Nobelfesten är ju märklig. En massa människor, många som inte själva gjort något framträdande, sitter där i all sin glans och tvingas umgås i många timmar, då de enligt, vad som påstås, inte får lyfta från bordet. Hur deras urinblåsor är beskaffade har jag funderat över många gånger.
Händelsen med Patti Smiths avbrott under sången fick mig att tänka på en mycket mindre händelse, när jag själv skulle upp i en talarstol för första gången.För mig var detta stort.
Det var på en distriktskongress inom S i Skåne och det var, för mig, många personer som jag skulle tala inför när jag skulle försvara en motion om hemspråksundervisning, som jag hade skrivit. Vår ordförande stöttade mig. Detta var kvinnokampens guldålder. Kunde män så kunde vi, sade hon. Men jag var nervös.
Före mig skulle en man tala. Plötsligt blev talarstolen helt tom. Mannen hade svimmat! Jaha. Det var inget konstigt med det. Alla förstod att han hade varit nervös. Därmed försvann en stor del av min rädsla. Värre än så kunde det ju inte bli! Och det var ju inte så farligt.
Det hela gick bra, jag fick igenom motionen och blev uppmärksammad i tidningen dagen efter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar