Någonstans inom oss...

När man är ung och söker en livspartner kan det ju ibland bli just ett sökande.Så var det för mig också i tonåren. Dessutom hade jag många att välja på.Mitt problem, sade någon, var inte att hitta någon, utan att välja mellan dem som fanns till hands. Detta som en förklaring till varför det ibland blev lite rörigt.
Några väninnor blev gravida. På den tiden blev de gifta då. Och så hette det, de "blev gifta". Jag blev vid 23 års ålder gift utan att vara gravid. Vi blev nämligen med studentlägenhet, och detta var lika tvingande till äktenskap som att vara gravid.
Nåväl, men innan jag träffade min blivande man hade några andra unga män passerat genom mitt liv.
Jag hade väldigt svårt att bestämma mig om jag skulle stanna i relationerna eller ej och ofta blev det slut och bra flera gånger innan det definitivt blev slut- antingen genom att de gick eller att jag gick.
De gånger jag lämnade relationen försökte jag mildra detta genom att skriva en dikt.Jag ska erkänna att det alltid var samma dikt, nämligen Erik Lindegrens dikt Arioso.
"Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans,
någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly
Någonstans
o någonstans
har alla tågen gått och alla klockor stannat:
någonstans inom oss är vi alltid här och nu,
är vi alltid du intill förväxling och förvandling,
är vi plötsligt undrans under och förvandling, 
brytande havsvåg, roseneld och snö,"  (---)

Visst är väl dikten fin! Och då hade jag ju också sett till att det fanns ett försonande drag,om jag nu skulle ångra mig... Livet hade redan lärt mig att även den tuffaste man kan vara romantisk innerst inne.

Visst är det också ofta så att vi bär både människor och platser med oss även sedan vi har lämnat dem.

Nu är jag och mina tonåriga pojkvänner inte längre tillsammans ens inom oss, för de har lämnat jordelivet sedan flera år. Det var dessutom då många,många år som vi inte hade setts på.Tänk så det kan bli i livet!