Mitt förnuft är satt ur spel. Smärtan sköljer över mig i vågor. Jag kan inte tolka det som skedde. Vad var verkligheten? Den intensiva närheten som ännu brinner i mig, eller det iskalla avståndstagandet som vi landade i?
Det är mentalhygieniskt farligt att uppleva detta. En sorts dimma har lagt sig över mina upplevelser. Vad stod de för? Jag känner mig igen infångad i ett stort nät som jag fäktar i för att komma loss.
Vi skulle aldrig ha tillåtit oss att komma nära. Det var ansvarslöst.
Nu sköljer smärtan över mig i vågor, en smärta som jag inte vet hur jag kommer ur. Det hjälper inte att radera mina ord i vår konversation. Orden finns ändå inbrända i hjärnan och hjärtat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar