En smärta i vågor

 Mitt förnuft är satt ur spel. Smärtan sköljer över mig i vågor. Jag kan inte tolka det som skedde. Vad var verkligheten? Den intensiva närheten som ännu brinner i mig, eller det iskalla avståndstagandet som vi landade i?

Det är mentalhygieniskt farligt att uppleva detta. En sorts dimma har lagt sig över mina upplevelser. Vad stod de för? Jag känner mig igen infångad i ett stort nät som jag fäktar i för att komma loss. 

Vi skulle aldrig ha tillåtit oss att komma nära. Det var ansvarslöst.

Nu sköljer smärtan över mig i vågor, en smärta som jag inte vet hur jag kommer ur. Det hjälper inte att radera mina ord i vår konversation. Orden finns ändå inbrända i hjärnan och hjärtat.

Sol och snö

 En dag i stor mental smärta, men med ett underbart väder.

En konstig dag

Det hände två konstiga saker idag. Först dök det upp en gammal arbetskamrat till mig och en av mina fb-vänner på en kommentar på ett offentligt inlägg av mig. Hej skrev hon till oss. Jag gjorde sedan en vänförfrågan till henne så nu är hon min vän på fb.

Men, samtidigt kom jag att tänka på att jag inte hade pratat med goda vänner och arbetskamrater i den by där jag bodde som gift i Skåne. Senast jag hade kontakt med dem var när två andra vänner hade dött. Jag sökte deras telefonnummer och upptäckte att det bara var mannens telefon och namn som stod där. Jag visste att min väninna bade haft cancer, men jag hade uppfattat det som att hon hade klarat av den. Det hade hon inte, sade hennes man när jag ringde, och inte nog med detta, för hon hade varit död i två år! Börjar jag tappa tidsuppfattningen? Det känns sorgligt. Vi var tre par som umgicks i byn där vi bodde. Fyra av oss arbetade på samma arbetsplats. Jag var där i åtta år, men bytte när jag hade gått på Lärarhögskolan för jag fick mycket högre lön på ett annat ställe. Det glesnar allt mer i leden. Hur länge till lever jag själv?

En tid i sorg

 Pandemitiden är mentalt svår för mig. Jag gick in i den efter flera uppbrott. Det var inte bara Mr, som jag hade gett upp, och som på ett par dagar hittade en ny relation, utan jag hade också lämnat Skrivarklubben och min loge, båda efter 25 år. Det var alltså stora omställningar. i mitt liv. Under denna period har också ytterligare en vän dött, maken till en väninna och en före detta kollega.

Sorgen har tagit tag i mig. Mina fem nära väninnor, som inte längre är i livet.

De tre pojkvännerna från tonårstiden, kärleken i Stockholm som varade med intervall i mer än 25 år men där det fanns en ännu större kärlek, en sådan som till slut tar död på en. Här hjälpte inga AA-möten eller andra åtgärder. Fast jag vet inte om det var av detta han dog.Och så dog bästa väninnan här, katten och en tidigare sambo/fästman, en man som var nio år yngre än jag med kort intervall och också dotterns svärmor, som jag umgicks med i Stockholm. Jag hade bara bjudit igen en gång när jag var djurvakt i Stockholm när husets folk var i New York Men jag ordnade i alla fall att hon kom med på Svenska Akademiens högtidssammankomst med min dotter. Vi fick två biljetter varje år i skrivarklubben, Det är ju så att även om man har lämnat varandra, kanske många år tidigare så väcks känslor till liv när döden blir ett faktum.

Känsloläget är alltså uppjagat. Var det detta som gjorde att jag så starkt berördes av denna kontakt uppe i Norrland som var helt utsiktslös? Nej JAG är inte igenom, men det är troligen han, omgiven av massor av kärlekstörstande tanter, eller damer, som han kallar 70 plussarna- ja, några något yngre. Vi kom för nära, mitt känsliga jag klarade inte detta. Det gav en smärta som kunde ha undvikits vid större varsamhet och försiktighet.

Smittan sprider sig starkt här i Blekinge. Jag håller mig undan folk. Kör ibland en tur med bilen för att se att det finns en värld utanför huset. Beställer maten online. Får vin till dörren, men det smakar mig inte riktigt.

Det känns som om hela livet är i någon sorts totalt, låst läge. Men jag är samtidigt glad att det inte är värre.