Igår natt hade jag fruktansvärt ont i mina ben, som jag hade överansträngt. Antagligen jämrade jag mig, för plötsligt satt han där bredvid mig i sängen och vakade över mig.
Jag kommer att sakna honom oändligt mycket, min lille sambo sedan 17,5 år när jag tog över honom från dottern. De flesta av de åren har han gått ut själv, men aldrig på nätterna. En gång hade jag en gäst en kväll och utan att tänka öppnade hen dörren och ut for katten. Men det var mörkt, och han kände nog inte igen sig, så det dröjde inte länge förrän han satt på fönsterblecket och ville in.
För några år sedan var han i slagsmål med en annan större katt, och det var ett riktigt otäckt slagsmål. Efteråt satt han i tre dagar på en fönsterbräda och såg ut att vara helt off. Sedan har han bara fått gå ut under min uppsikt i band, och det har gått bra. Han är dock inte så intresserad av att vara ute när det är varmt numera.
Så länge han äter och dricker, ska han få behålla livet. För vad hade han själv velat om jag hade frågat honom?
Med benen i kors i fåtöljen vid sidan om min.
I trygghet
I hammocken förra sommaren.
2013 i äppelträdet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar