Sexköp/prostitution- vad tänker jag om det?

Ja, vad  tänker jag egentligen om detta?
Vi kan börja med sexköpslagen. Den tycker jag är löjlig.
Antingen borde prostitution vara förbjuden både att sälja och att köpa sex. Som det är nu blir det en halvmesyr, som inte jag förstår mig på. Å andra sidan tror jag inte att man kan förbjuda sexhandeln helt.


Frivillig överenskommelse mellan vuxna människor som vet vad de gör? Ja, det kan vara så. Å andra sidan tror jag att det är något fel på ens relationer till medmänniskor när man sysslar med sådant. Jag tror att man har en tendens att vara destruktiv mot sig själv, inte vara rädd om sig. Såvida man nu inte är mycket ung och kanske testar. Det gör faktiskt ganska många unga killar på sina utlandsresor, säger jag som före detta reseledare.


Trafficking och pedofili kan vi ju lämna därhän i detta. De är givetvis vedervärdiga båda.


Jag har arbetat flera år som reseledare på Hamburg. Då blir man rätt avtrubbad, faktiskt. Det är svårt att efter detta känna någon moralpanik.


Sedan kan jag tycka att gränsen till prostitution är mycket nära när människor bara är samman med någon för ekonomins skull. Det kan till och med vara i äktenskap. Om känslorna är döda, men man har en ekonomisk vinning av att vara kvar i äktenskapet och "ställer upp" på sex, då tycker jag att man ska fundera över vad man sysslar med.
Ja, egentligen är all sex som någon "ställer upp på" ganska nära den gränsen.
Man ska vara aktsam om sin kropp och sina känslor!

Igår blev jag rädd

Igår blev jag faktiskt förskräckt när jag efter föreläsningen skulle gå bara en liten sträcka fast i svag uppförsbacke. Jag har varit inne den senaste tiden med hosta, och nu var min kondition absolut noll. Den har verkligen rasat utför. Idag fick det bli två promenader, om än korta.
Första guidningen är om bara två veckor! Då kan jag inte gå runt och flåsa.

Vår!

              Från min lilla skogspromenad idag. I solsken!

Rätten till sin historia och förnekandet av mobbning

Jimmie Åkessons framträdande i TV hos terapeuten i söndags har ju fått en massa kommentarer och han har fått beskyllningar om att han ljuger om sin uppväxt i Sölvesborg.
Jag blir inte förvånad över reaktionen, men jag tycker att man väl måste låta en person ha sin egen historia och delge den, utan att man kommer in och påstår att personen ljuger.
Många i skolorna har blivit bemötta på det sättet. Deras historier om hur de blir illa behandlade och mobbade är lögn, säger man. De får aldrig rätt, hur rätt de än har. 
Jag tror att Jimmie Åkesson verkligen upplevde det han återgav. Det fanns säkert killar som han var rädd för, och detta har säkert påverkat honom.
Nog måste han ha rätten att berätta sådant utan att få mothugg med att det är lögn. Vem vet det? Skulle någon ifrågasätta det som någon annan partiledare säger? Varför inte det i så fall?

Ny omröstning i ämbetsreformen?

Ibland undrar jag hur det står till med folk.
Finns det någon vettig människa i det här landet som en enda sekund tror att det skulle vara möjligt att riva upp beslutet från 1958 om att kvinnor får bli präster i Svenska kyrkan? Eller få till en ny omröstning i frågan?


Var befinner sig de personer tidsmässigt som ens kan diskutera något sådant på bloggarna? Totalt vrickat och omedvetet! Man vet ju verkligen inte om man ska skratta eller gråta eller bara riva sitt hår. Är folk totalknäppa? Bara diskussionen, som har gått ett oändligt antal gånger ett oändligt antal år, är ju märklig.

Respektlöshet - äntligen fattar Björklund!

För en gångs skull uppskattar jag det Jan Björklund gör, när han nu fokuserar på respektlösheten i skolorna.
Där tror jag hela knuten finns. Utan studiero kan ingen människa lära något. Om eleverna inte har respekt för varandra, inte för lärarna, inte för att uppgifterna ska göras och inte för att vara närvarande i skolan, då går skolan åt fanders för kanske både dem själva och för deras kamrater.


Jag hade det bra de sista åren för med små grupper invandrarungdomar var det inte svårt att hålla ordning. Ja, jag gillade faktiskt mina elever så mycket att jag gav dem Dagens ros innan jag slutade.


De påpekade alltid hur gammal jag var för nya elever. Jag upplevde att åldern gav mig pondus. Nu brukar jag få höra att jag ser yngre ut, men de svävade ju inte i tvivelsmål om min rätta ålder. Jag tyckte om mina elever.
Ibland fick jag höra att jag var sträng, men snäll, och så skulle en lärare vara. Det gillade jag så klart. Sedan finns det säkert de som under min 38-åriga lärar/rektorstid skulle säga något annan. Man passar aldrig alla.
Som ny på högstadiet tyckte jag att det var jobbigt, och jag hörde och såg ju mycket på skolorna.

Den där respektlösheten dyker upp lite här och var, inte minst på bloggarnas kommentarsfält. Jag häpnar ofta. Inte minst när yngre personer där är totalt respektlösa mot äldre.  Fast sedan är det klart att det inte är vem som helst som är sådan. Det kräver nog att man har en viss vulgaritet med sig i sitt bagage.

Tanken att jag, när jag var ung, skulle ha uppträtt oförskämt mot min gamla mormor eller mina äldre mostrar eller andra äldre personer är fullständigt otänkbar. Vi var en annan andas barn, så klart.

Inspirerad

Ikväll känner jag mig verkligen inspirerad efter att ha varit på intressanta föreläsningar om Marinen och den militära historien i Karlskrona på guideutbildning (fortbildning). Det är nog tur att jag inte läste vanlig historia vid universitetet, för jag är rädd att det hade förstört mitt intresse för historia, även om litteraturhistorien och konsthistorien inte gjorde det. Där fick jag ju lite vanlig historia på köpet.
Första bilden nedan är Bastion Aurora nere på Kungsbron mittemot Residenset som är på  bilden under. Under sommartid.