Var går gränsen?

Ännu är jag inte riktigt hemma i min nya bil. Jag försöker därför parkera så att jag inte ska riskera att köra på någon om jag backar i stället för att köra framåt. Den nya bilen är automatväxlad och  framåt ligger motsatt mot hur det var på den gamla bilen.
Idag skulle jag på grötfest, och jag lovar att om en polis hade sett parkeringarna på gården utanför lokalen, hade han, liksom jag, garanterat undrat när det är dags att sluta köra bil! Själv ställde jag mig i kanten av ett fält och snart kom en tant och ställde sig bakom mig så att en del av hennes bil stod i vägen för min. Det fanns ingen chans att komma förbi utan att köra på henne. Jag sade till henne. Då skulle hon ställa sig på fältet (där det dessutom fanns ett dike) bara några decimeter från min bil, så jag hade ingen chans att komma in genom dörren till förarsätet.
Efter en del grälande gav sig tanten iväg och ställde sig antagligen bakom huset, för hon fanns senare i lokalen. Men, hon verkade helt klart köroduglig.
Nog borde körförmågan testas av när man blir äldre! Själv tog jag körkort 1963, och sedan dess har jag ju kört utan förnyat körprov. Men jag kör mycket. Den här tanten körde garanterat inte ofta.

Grötfest

Nu är det grötfesternas tid, sedan blir det årsmötenas.
Idag på Spf.

Märkliga händelser

När människor frågar mig varför jag tror på Gud, brukar jag svara för att jag har märkt att han finns. 
Detta bottnar i att jag på något sätt har upplevt en sorts bönhörelse eller att något har dykt upp i en besvärlig situation som har ändrat på den.
En av mina äldsta väninnor här- och elva år äldre än jag, så hon är gammal- och jag kom ihop oss i en diskussion i oktober 2016, och vi har inte haft kontakt sedan dess. Sådant har hänt tidigare, för vi har ganska så olika uppfattningar om saker och ting, men den här gången har det varit extra låst. Vi har därefter setts ett par gånger nere i vår affär, men bara hälsat avmätt och gått förbi varandra.
Häromdagen tänkte jag att jag skulle ringa henne, men så tänkte jag att hon knäpper säkert bara av samtalet.
Samma dag går jag i en gång nere i affären och från motsatta hållet kommer hon. Där står vi med våra kundvagnar, helt ensamma i den gången, och det var fullständigt omöjligt att inte göra någonting. Antingen fick vi gå förbi varandra eller också tala med varandra. Vi gjorde det senare, och så blev vi vänner igen.

Jag hade kanske inte tyckt att sammanträffandet var märkligt om jag inte precis samma dag hade tänkt att ringa. För mig kändes det som om jag fick draghjälp.
Det finns många sådana anmärkningsvärda sammanträffande och händelser i mitt liv, som gör att jag uppfattar det som att det finns en kraft som "ser" våra behov och kommer till hjälp. Jag tror inte ens att vi behöver be böner.

Men det händer naturligtvis kanske också att vi inte tar emot den hjälp  vi får i besvärliga situationer! Våra egna vägar är inte alltid Herrens vägar!

Hade kunnat bemöta

Naturligtvis hade jag kunnat bemöta osakligheterna i några bloggkommentarer. Men jag ids inte.
Samma missuppfattningar om vad politiker beslutar om i verksamheten hittade jag bland mina kolleger på högstadiet när jag arbetade där de sista åtta åren före min pensionering. Det är ganska så meningslöst att försöka rätta till människors vantolkningar och vanföreställningar, även om man kanske kunde önska att folk visste vad de talade eller skrev om.

Idag är jag uppfylld av känslan av att ha kommit hem när jag efter lång tid  återvände till kyrkan. Det känns som om jag har varit ute på djupt vatten och varit nära att drunkna, men så hittade jag land, simmade dit och räddades.

Tillbaka i kyrkan!

Insändare julen 2015

                             Är julens gudstjänster turistattraktioner?

Jag erkänner att jag sällan går i kyrkan numera. Det känns inte så upplyftande när man sitter som en av tio-tjugo personer i en stor basilika. Därför blev jag glatt överraskad när jag kom till julbönen vid krubban i Bräkne-Hoby kyrka på julaftonen och fann en i stort sett fullsatt kyrka. Men inte visste vi att detta var en sorts barnverksamhet för de allra minsta. Detta blev emellertid uppenbart redan när prästen - som inte syntes från min plats- halvviskande började berätta något som lät som en saga för de minsta barnen på de första bänkarna. Utan att höra speciellt dåligt hade jag svårt att uppfatta vad prästen sade. Sedan fortsatte skådespelet med vandring med barn med dockor, föreställande Maria, Joseph och åsnan, i mittgången och fortsatt berättande, plus barnkörer, som visst  sjöng mycket vackert. Ja, och så föddes det lilla Jesusbarnet. I slutet fick vi så äntligen evangeliet och Guds välsignelse och så fick vi läsa "Gud som haver barnen kär." Inget fel på föreställningen! Det märktes av de återkommande applåderna.(!) Det var väl snarast våra förväntningar som var fel. Vi hade inte av annonseringen begripit att detta var en sorts skådespel för barn och inte en julbön ägnad för vuxna troende.

Julottan var det inget att anmärka på. Men jag undrar om prästerna har predikstolsskräck. Det hade nog varit trevligt att se dem ibland, och att höra dem tydligare! Kyrkan var välfylld även denna tidiga morgon med ditresta turister från tre turistbussar. Även denna uppskattades av applåderna (!) att döma! När blev det regel att applådera i kyrkan?

 Att man på Annandag jul, martyrernas dag, har konsert och inte mässa må så vara, även om detta kanske kan ses som märkligt av det djupt religiösa folket.

Men, nu kommer det viktiga. Jag sökte just nyårsgudstjänster i Bräkne-Hoby kyrka. Men det fanns ingen gudstjänst förrän på Trettondagen. Förväntar man sig kanske ingen publik dessa dagar? Har kyrkobesöken förändrats från medlemmar i en gudstjänstfirande församling till turister som söker stämning?

PS I år 2017 fanns det nyårsgudstjänst. DS

Prästerligt försvar

“Det finns en del problem med det, att bara bjuda in ”ensamma människor” kan låta fint, men samtidigt så vill vi nog alla helst att man blir inbjuden till något för att man är en trevlig människa och att man kan bidra med något, om inte annat så den egna personen. Dessutom blir det ibland ännu mera stigmatiserande, för de människor som är ensamma, att de genom inbjudan blir påminda om sin egen belägenhet. Detta har en hel del människor vittnat om genom åren till mig.(----)

Så förklarade ansvarig komminister att man inte hade någon samling för församlingsborna under julen.

I vår församling fanns ingen samling alls under juldagarna. Inte ens en ynka kopp kaffe vid vapenhuset.
Man hade satsat på publikmagneterna; julkrubba för barn, julotta och konsert på Annandag jul. 
Ingen julbön. Ingen midnattsmässa. Det var alltså ett julfirande i kyrkan som drog folk från olika håll och ingen satsning alls på troende människor i församlingen.Dessutom alltså konsert på Martyrernas dag.
När jag klagade över utebliven möjlighet att sitta ner och samtala med någon, fick jag bland annat ovanstående svar från ansvarig komminister. Vad säger du om det?
Givetvis hade jag inte föreslagit att man skulle gå ut med en inbjudan till "ensamma människor". Men nu vet man det att man bör vara trevlig för att gå ner på församlingsaktiviteter!
Själv kastade jag i sista minuten om planerna att göra en långkörning med ny bil och bestämde mig för att stanna hemma ensam. Jag hade trott att jag kunde hitta någon att prata med i församlingen, för som ni säkert vet så är julen  sluten kring familjerna, så har man inte egna släktingar på plats kan man bli ganska isolerad.
Om det är något i mitt liv som jag är djupt besviken på så är det Svenska kyrkan, och det är ren oföretagsamhet från min sida att jag stannar kvar.
Om det finns några som inte är robotar och läser det här var snäll ge mig respons. Vad säger du?