Tiden är ganska svår. Det är svårt att se något framåt. Så mycket smärta dyker upp när jag tänker på dem som inte längre är i livet, gamla kärlekar, väninnor, föräldrar och släktingar.
Igår var det Ullas födelsedag. Hon och hennes man besökte mig för några år sedan. Nu är båda borta. Gamla, goda vänner, nu i en annan värld.
Jag orkar inte ta till mig smärtan i nutiden också, den som sköljer över mig varje gång jag har kontakt med honom som söker någon som aldrig kan bli jag, för vi kan inte bli ett VI irl, trots att vi är fria och lediga.
Och ute är det vår!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar