Ibland undrar jag om jag läser rätt. Som när jag får ett nostalgiskt mejl från Mr, där han beskriver hur ledsen han var på väg från mig i februari 2017.
Han hade gått från mitt födelsedagsfirande när gästerna var på väg till lunchen, Då hade han packat sin resväska och rest hem flera dagar för tidigt för något obegripligt, som han retat sig på, Men hur kan man vara ledsen över något som man själv har åstadkommit? Jag slängde ju inte ut honom!
Och så råkade jag se en artikel om en präst som jag hade jobbat med. Han är lika gammal som jag och såg tillbaka på sitt liv. Hans hustru betydde mycket för honom hade han sagt, och när hon inte ville flytta med om han blev biskop hade han hoppat av nomineringen. Jo, den minns jag. Och jag minns också att jag, som säkert många andra tänkte att detta var ett smart sätt att undvika ett nederlag, Men nu skrev han att det hade funnits stor risk att han hade fått den tjänsten. Inte illa alls, skulle jag vilja säga, att tro att han hade konkurrerat ut den mycket kompetente teologie doktorn som blev biskop. Men jag vet så klart inte, fast det verkar nog ganska så osannolikt.
I övrigt vet jag ingenting. Starka möten dröjer kvar. Det kan gå dagar som blir veckor som blir månader och ändå är det som om det hände igår. Som om man var en gammal grammofonskiva som har fastnat i ett spår. Och nog är det synd när de värmande minnena blir till sår och smärta, sorg i stället för glädje.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar